Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När han börjar berätta får sågen liv

Ibland tar jag av mig hatten, när jag i olika sammanhang möter resultatet av våra förfäders kreativitet, framåtanda.

Annons

Nästan alla gånger krävdes hårt kroppsligt arbete och stora praktiska kunskaper.

Bosse tar mig ut till det gamla sågverket i Vålbacken i vars närhet han har ett fritidshus.

Jag får följa med in i sågverket som byggdes 1901, som drevs med vattenkraft.

Ända tills 1992 sågades, hyvlades och spontades brädor här.

Jag förundras när jag kommer in i den gamla industrilokalen.

Det känns som siste man, sopade rent innan han gick hem.

Arbetsoverallen hänger på en spik och arbetsredskapen finns kvar.

Banden som drev såg och hyvel likaså.

Allt är mekaniska underverk och hyveln är ett mästerverk.

Stockarna som bär upp huset är av dimensioner, som man sällan finner i våra dagar och ger stabilitet.

Och detaljerna är hantverksmässiga skönheter.

En gång var det en grupp bönder i trakten som byggde sågen.

Skogen hade börjat få värde och det fanns ett behov av en bra såg i trakten.

Kanske såg de möjligheterna till extrajobb och att tjäna litet pengar.

Skogsvårdsstyrelsen har gjort en markerad naturstig som berättar om sågens historia.

Vi vandrar uppför några trappor, ser hur en kulvert leder vattnet ner mot sågen.

Intressant är att vattnet leds från en damm en knapp kilometer ovanför sågen via ett handgrävt dike.

Genialt anpassat så att lutningen blir den rätta.

– Nästan samma precision som i antikens viadukter, säger Bosse.

– Lutningen måste vara nästan på centimetern rätt, tillägger han.

Vi följer diket som börjar vid en dammbyggnad där vattnet kunde styras in i den grävda kanalen eller ut i bäcken.

– Det var under snösmältningen sågen kunde köras säger Bosse, men det gällde att det inte kom alltför mycket vatten in i den grävda kanalen.

Sommartid blev bäcken det mindre vatten i bäcken och harr och öring fick ha den för sig själv.

Man kan läsa om allt på några fina informationstavlor.

En perfekt höstutflykt innan snön kommer.

Behöver du guidning går det säkert att ordna.

Dessutom skulle det behövas någon fond eller litet bygdemedel så att man laga taket på sågen på ett par ställen, där det börjat regna in.

Några dagar efteråt återvänder jag för att få träffa någon som arbetat vid sågen.

Jag behöver ta några bilder till och har med mig några frågor.

Plötsligt står han där framför oss nästan som en Gösta Berling i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Äntligen stod prästen i predikstolen.

Våra huvuden lyftes. Så där var han där ändå.

Den siste arbetaren på sågen.

Vi hade väntat oss en utsliten gubbe, förvärkt av hårt slit.

Men han är en väl bibehållen man i 60-årsåldern med kärlek till den gamla sågen.

Hans predikstol för dagen är den gamla sågbänken där han tillbringat många år av sin ungdom.

Han börjar berätta och sågen framför oss får liv.

Han är fjärde generationen delägare i sågen.

– Jag började vid tjugoårsåldern och blev kvar i 20 år till sågen lades ner och tystnade 1992, säger han.

Göran Jönsson heter han och är fjärde generationen delägare i sågen.

Hans farfarsfar var med från starten 1900.

Sågen byggdes av 20 delägare som antagligen lade en 100-lapp var.

Det var mest småbrukare från Solberg, Vålbacken, Brunflo och till och med Löfsåsen och från andra sidan sjön som kom med sitt timmer.

Från första maj kunde vi köra igång, ibland tidigare.

Smältvattnet hade kommit.

– För att hinna med så mycket som möjligt arbetade man före min tid treskift.

Min kusin och jag skötte sågen och två äldre arbetare bar fram timret.

– Första dagarna hyvlade vi brädor som legat och väntat under vintern.

Han visar och vet allt.

Om glödlamporna där elen kom från ett litet elektricitetsverk litet längre ner utefter bäcken, om verktygen som formade de brädor vackra, om källarens slipstenar och hur sågspånen samlades i högar tack vare ett genialt transportband.

Gräva diken för hand kunde de också förr. Det långa diket ner mot kulverten grävdes med spade och spett.

Han vet till och med vems overallen tillhörde.

Han som sopade golvet innan han gick hem för sista gången och hängde upp sin overall.

– Det var min kusin, Ingvar Jönsson.

– Vi jobbade ihop och jag hade velat ha med honom idag, men när jag ringde upp svarade han från Mallorca.

Tiderna förändras.

Själv bytte Göran yrke och blev lärare i matematik och fysik.

Kärleken till sitt gamla yrke och sågen finns kvar.
Han berättar om matrasten på en stubbe utanför sågen med fågelsång, doft av sågspån och solsken.

Regnade det fanns en raststuga och på platsen firades gökotta och ibland högmässa då och så.

Göran trivdes med sitt arbete på sågen, känner en yrkesstolthet och ett ansvar för den gamla sågen där hans farfarsfar och övriga delägare gjorde en stor insats.

På den tiden levde också Sveriges landsbygd.

Vi blir litet avundsjuka.