Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När jag blir stor ska jag aldrig ...

Annons

Jag tog vissa beslut under skoltiden som skulle komma att påverka mitt vuxna liv. Jag kallar dem ”jag-lovar-mig-själv- beslut.”

Syslöjd var inte ett av mina bästa ämnen, men jag broderade när fröken sa åt mig att brodera. Jag stickade en märklig mössa på rundstickor – en vit- och blårandig sak. Den hamnade i soptunnan samma dag som den blev klar, och det var då jag tog beslutet. Aldrig mer.

Stod det skidåkning på schemat så åkte jag förstås skidor. På lånad utrustning i allt för stora pjäxor tog jag mig runt 2,5-kilometersrundan. Jag gjorde det, men jag tyckte det var vedervärdigt trist. Sista gången jag stod på ett på längdskidor var i gymnasiet, och när jag gick från den lektionen tog jag beslutet: Aldrig mer.

Det var ju bara att gilla läget och äta det som serverades i skolans matsal. Äggstanningen i makaronipuddingen växte i munnen, men jag svalde ner eländet med mjölk och gav mig själv löftet: Aldrig mer.

och gör som jag vill. Men jag är även vuxen nog att inse att vissa beslut måste omprövas under resans gång. Stickbeslutet, bland annat. Jag har stickat tre mössor de senaste veckorna. (Den första hamnade även den i soptunnan, men de andra två är i bruk.) Och jag måste erkänna att det är riktigt roligt.

Och det här med längdskidåkning ... Det kanske inte är så fasansfullt trots allt. Det kan hända att jag testar – en solig dag på fjället och med pjäxor som sitter fast på fötterna.

ruckar jag aldrig på:

Jag lovar på heder och samvete att jag aldrig kommer att äta makaronipudding.

Annons