Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När medmänskligheten vinner

Jag bär ett kuvert i min hand när jag går Gågatan fram. Det är lunchtid och det är en ljummen junidag och jag går i ett speciellt ärende.

Annons

Tänker på olika personer. På Nikosjor och Rita, och på deras dotter Petronela, tiggande, fattiga utsatta människor som levt på Östersunds gator under vintern. Tänker på Tina, fotografen, och hennes engagemang för att hjälpa dessa människor, jag tänker på kyrkans diakoner Katarina och Carina som aldrig tvekade, jag tänker på Kjell Molund som lånade ut en husvagn, och jag tänker på det pensionerade lantbrukarparet i en by utanför Östersund som sålde gammalt arvegods och fick ihop 10 000 kronor. Bara på ren medmänsklighet och för att de ville bidra med något som kunde hjälpa familjen.

Det är dessa pengar jag nu bär i ett kuvert i min vänstra hand när jag går Gågatan fram. Och jag tänker på att det finns hopp om en ljus framtid när hjälpkaravanen slutligen drar i gång.

På håll hörs dragspelsmusik och Nikosjor sitter på sin plats på en stol utanför en av butikerna, och bredvid sitter nioårige sonen Louis och hans händer smattrar över dragspelstangenterna.

När jag kommer fram står även Nikosjors hustru Rita där, och Petronella och hennes sambo Ianot och jag ler och vi tar i hand, och jag tar fram ett papper med en utskrift från google translate där det står på rumänska att pengarna i kuvertet är en gåva från snälla givare för att de ska kunna starta ett bättre liv.

Så sker det ögonblicket.

Jag ser förvåningen i deras ögon. Petronela blir först lite ängslig.

– Måste vi åka tillbaka till Rumänien nu? undrar hon.

– Nej, nej, absolut inte. Ni gör vad ni vill för pengarna. Det är en gåva, säger jag på knagglig engelska.

Då skiner hon upp. Och pappa Nikosjor knäpper sina händer som i bön, och mamma Rita ler det där fattigmansleendet, och hon böjer på huvudet och knäpper händerna och vet inte hur tacksam hon ska vara.

Då kommer en kvinna och ett barn gående på Gågatan.

Kvinnan slänger iväg några ord mot familjen på ett språk som jag inte förstår.

Rumänska? undrar jag.

– Nej, bulgariska, svarar Petronela.

Rita förstår lite bulgariska. De anklagar familjen för att ljuga om sina förhållanden i hemlandet och för att de bara är ute efter våra pengar.

Det är djungelns lag som råder tiggarna emellan.

Men för Nikosjor och Rita och deras familj kan detta vara starten på något nytt. Ett liv där de yngsta barnen kan få ett drägligt liv och en framtid.

Den som lagt ned mycket kraft och energi på att familjen ska kunna få en framtid i Sverige är Tina Stafrén som har sin fotoateljé ett stenkast från Gågatan. Jag och Susanne Kvarnlöf går dit.

Tina tar emot och vi sätter oss ned, och då kommer även Petronela. Petronela som satt på gatan och tiggde hela vintern har nu fått ett jobb hos Tina. De tittar på bilder tillsammans som de tagit i Vemdalen.

Tina berättar att hon anställt Petronela på en "solidaritetsanställning". Det är ett eget koncept. Eller en hjälpinsats skapad direkt för henne, som Tina uttrycker det. För att familjen ska ha en möjlighet att kunna stanna längre i Sverige och för att barnen ska kunna gå i skola krävs att de vuxna har anställningar och visar att de kan försörja sig i minst ett halvår.

– Vi behöver inte vara så herrans många för att lösa det. Om någon företagare behöver en person för ett enklare arbete, måla, städa eller något annat kan de köpa timmar. De kan ringa till mig så fixar jag det. De här människorna vill bidra på alla sätt, de vill bli en del av samhället och de vill ge tillbaka av den hjälp de fått.

Det som krävs för att familjen ska kunna visa skattemyndigheten att den kan klara en skälig försörjning, berättar Tina.

– Det kan inte vara omöjligt, men vi behöver vara fler i nätverket. Det här är en möjlighet att få bra människor att stanna här, de vill ju verkligen befolka den här glesbygden.

Så ställer jag den där frågan som jag känner borde vara helt onödig, men som ändå måste ställas:

– Vad driver dig? Varför väljer du att lägga så mycket kraft på att hjälpa en fattig tiggarfamilj?

För Tina är det självklart.

– Det skulle kunna vara jag. Det är ödets nyck att Petronela föddes som rom i Rumänien och jag i Sverige. Jag har själv en dotter som är ett år yngre än Petronelas dotter. Vi vill båda ge hela universum till våra döttrar och det är lätt för mig att sätta mig in i hennes situation.

Tina berättar också om sin farfar som föddes som oäkta barn till en kvinna som förvisats från sin familj. Som 6-åring tvingades han ut i skogen för att börja arbeta. Situationen är liknande för de här barnen.

– Jag känner att kan jag hjälpa en enda människa, eller hjälpa ett barn till en bättre framtid, då är det värt allt i världen. Varje människa, varje liv, är ovärderligt.

I dag bor familjen i en husvagn på Ängsmokyrkans mark i Torvalla. Det är ett nytt liv som startat, och det märks att de växer för var dag. De är stolta över att någon ser dem, men de är också förvånade över all den hjälp de får. Hjälp från andra är inte normalt sett en del av deras vardag.

När vi går från Tina tänker jag också på vad diakonerna Carina Grinde och Katarina Montonen hade sagt när vi träffade dem på Ängsmokyrkan.

– Det här är ju ett tillfälligt boende och nu måste vi arbeta för att hitta ett bättre boende för dem. Men först måste vi hjälpa dem att hitta sysselsättning, vilket är den stora utmaningen. De ska inte behöva tigga. Vårt uppdrag är i grunden att hjälpa människor, och stå på de svagas sida och just nu är det romerna, säger Katarina Montonen.

Hur upplever ni att de själva har uppfattat hjälpen?

– De upplever det som att vi ser dem som människor. De ser lyckliga ut och de blir bli tagna på allvar, säger Carina Grinde.

Nu efterlyser de fler privatpersoner som kan hjälpa till på olika sätt.

Utanför kyrkan står husvagnen på en grön yta under en björk. I närheten finns lekplats för barnen och de har tillgång till dusch och pentry i kyrkans lokaler.

Jag tänker på allt det fantastiska människor kan göra, bara vi vågar utmana våra rädslor och ta steget ut i det okända. Tack vare Tina, kyrkan, välvilliga privatpersoner vinner medmänskligheten till slut.