Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När vi rundat Bynäset bredde Flaket ut sig som något Pink Floyd borde ha tonsatt

Annons

Den senaste veckan har varit turbulent. Min jyckes insatser som badvakt gick ju och blev viral, som det heter nu för tiden – 4 000 delningar på Facebook fick den krönikan.

Det kanske bidrog till att det var ovanligt segt att starta om igen den här veckan. Tre veckor kvar som sommarvikarie på ÖP, sedan är det slut för den här gången.

Året följer ju sina cykler. Snön smälter, färskt gräs tränger fram genom fjolårets vissnade rester.

Man börjar snegla mot syrenerna. Tänker de blomma någon gång?

Syrenerna blommar – för att i nästa ögonblick vissna. 

Och varför laddade jag på så vansinnigt mycket gödsel på gräsmattan? Sommaren artar sig till ett ändlöst klippande. Är det detta som är meningen med livet?

Under juli byggs allt upp inför Yran. Nu ska här lyssnas på livemusik så att jag klarar mig genom hela den långa vintern.

Och man står där på torget och lyssnar på Ewert och när fyrverkeriet klingat ut vet vi att nu är det över ...

Men vad är det som är över egentligen? Augusti är väl en sommarmånad så god som någon annan?

Under många år reste jag till Irland i just augusti och det där tror jag på något sätt har satt sig i min biologiska klocka.

Först Irland, sedan raka vägen in i grottekvarnen.

Fast numera reser jag inte till Irland. I alla fall inte i augusti. Jag sommarvickar på ÖP i stället. Efter den här helgen är det alltså två veckor kvar.

Och två veckor går ju i en grisblink. Ungefär lika länge som syrenerna blommade, när jag tänker efter.

Utan att jag vill det så framstår de sista augustiveckorna som något som bara ska rivas av.

I onsdags var jag ute på Optands flygfält när åskgudarna körde sitt maktfullkomliga bas-solo. Där och då kändes det som att sommaren tog farväl med dunder och brak.

Men så kom torsdagen och det vi i branschen brukar kalla för ett riktigt glassjobb. Jag och Per Arnsäter skulle följa med några röjdykare ut till Åsön, som ju ligger en bit ut på Storsjöflaket.

När vi rundat Bynäset bredde Flaket ut sig som något Pink Floyd borde ha tonsatt. Mitt i den begynnande höstdepressionen slog det mig med våldsam kraft:

Detta är tamejfan makalöst.

Som Laleh sjunger: "jag var nära, jag var där, en stund på jorden, hur underbart var inte det".

Hastigt kom jag att tänka på en historia från förra sommaren. Patti Boyd var ju här, hon som varit gift med både George Harrison och Eric Clapton och som numera är fotograf.

Hon åkte båt mot Verkön där hon skulle äta. Världskänd och cool som hon är satt hon där bakom sina svarta solglasögon. När båten kom ut på Storsjöflaket dök hon ned i väskan, tog fram kameran och började fota för brinnande livet.

Alla vi som bor här vet att Storsjöflaket i solsken är något av det vackraste som finns i hela världen. Det ska vi bära inom oss när snödrevet kommer in från nordväst och kommunen snålar in på gatubelysningen.

Det, och möjligen de där veckorna när syrenerna blommade.

Och mörkret och kylan behöver man aldrig ställa in sig på i förväg. Det kommer ändå.