Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När yttrandefriheten blir politisk

Annons

När Försäkringskassans ledning efterforskar vem av deras anställda som har pratat med journalister begås ett grundlagsbrott. Frågan är vem som bryr sig?

Generaldirektör Dan Eliasson säger (till SVT) att det är ytterst, ytterst allvarligt men påpekar också att han hoppas det finns en förklaring eller omständighet som kan förklara detta snedsteg av säkerhetsstabens chef Torgny Collin.

Är det rimligt att anta att en chef på denna nivå på en av Sveriges största myndigheter inte är införstådd med svensk grundlag? Om så är fallet är det minst lika allvarligt som alternativet, att han känner till lagen men struntar i den.

Jeanette Gustafsdotter, vd för Utgivarna, skriver i Medievärlden om att hon ser ett mönster av nonchalans inför lagen: Många gånger har jag häpnat och förfasats. Inte över okunskap. Okunskap har vi alla i många frågor. Det som skrämmer mig är attityden, att man inte verkar bry sig och att man gör vad man själv tycker är bäst, inte vad man måste göra som myndighetsföreträdare.

Expressen som avslöjade oegentligheterna i Försäkringskassans ledning har genom sin chefredaktör Thomas Matsson JK-anmält myndigheten och den nu avsatte säkerhetsdirektören.

JK har nyligen fått ytterligare en anmälan om ännu ett grundlagsbrott av en chef inom Lindesbergs kommun. Detta efter att en anställd skrivit en insändare om missförhållanden inom vården i kommunen. På ett personalmöte höll chefen upp insändaren och frågade: Vem har skrivit det här? När Nerikes Allehanda frågade chefen om det var sant svarade denne att: "Självklart har jag sagt så, varför skulle jag inte göra det?".

Källskyddet, meddelarskyddet och yttrandefriheten är grundstenarna i vår demokrati. Individen ska ha rätt att uttrycka sin åsikt liksom att anställda i verksamhet som bedrivs av offentliga medel och på medborgarnas uppdrag ska kunna berätta om missförhållanden utan att vara rädda för repressalier.

I veckan har det också pågått en debatt om när yttrandefriheten övergår till något annat, mer till politiska manifestationer. Har man som offentliganställd rätt att slippa besök av partier vars politik man tar starkt avstånd från?

I torsdags debatterade Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag för en rad inskränkningar för svenska medborgare som är födda i ett annat land. Inte bara skulle deras medborgarskap vara förbundet med ett tvång att anpassa sig till den svenska majoritetskulturen (vad nu det är) utan deras medborgarskap ska kunna dras tillbaka om de begår olika brott. I praktiken vill SD alltså införa två olika medborgarskap: ett permanent för etniska svenskar och ett parallellt ständigt provisoriskt medborgarskap för människor födda i ett annat land.

Att dela in människor utifrån deras bakgrund, eller att över huvud taget göra åtskillnad på människor, värdera dem utifrån olika måttstockar, går stick i stäv med all offentlig verksamhet i Sverige. Att anställda på sjukhus, brandstationer och skolor i Sverige reser sig emot de krafter som vill rasera det som kan anses vara portalparagrafen i den svenska majoritetskulturen är fullt förståeligt.