Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

NATO på förhandlingsbordet

Krisen i Ukraina visar på ett lands sårbarhet och ensamhet när det kommer till ett skarpt läge. Det började med Krim och nu senast nedskjutningen av ett kommersiellt passagerarplan.

Annons

Vad som till en början rapporterats som ryskvänliga separatister börjar allt mer klarsynt framstå som terrorhandlingar under rysk ledning på en annan nations mark. Vapnen gruppen haft tillgång till är inget man normalt snickrar ihop i en friggebod. Träning och erfarenhet möjliggjorde att man kunde agera likt en intränad koreografi inför en föreställning.

För att tala klarspråk. De så kallade separatisterna i Ukraina har agerat likt tränade elitsoldater och har tillgång till ryska specialvapen.

Om vi tar oss utanför Ukrainas gränser till Baltikum. Ryssland har börjat sätta allt större press på Estland och Lettland. Där blir läget allt mer spänt i relationen mellan Ryssland och de baltiska länderna. Vid ett agerande från rysk sida gentemot Estland eller Lettland ligger Sverige och framför allt Gotland i vägen.

Detta eftersom Gotlands och Sveriges geografiska läge skulle bli en viktig utgångspunkt, antingen vid en invasion eller ett återtagande av de baltiska länderna.

Med nykter utblick måste man konstatera att omvärldens villkor för svensk försvarspolitik har förändrats.

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, räknar med kostnader upp emot 50 miljarder för att finansiera de förhöjda ambitionerna Sverige satt upp för vår försvarspolitik. De nya ambitionerna sattes upp som ett resultat av krisen i Ukraina. 50 miljarder är tillräckligt för att finansiera ett så kallat enveckasförsvar.

Men vem säkrar freden i Sverige när sju dagar har passerat? Ukraina har precis som Sverige länge varit en aktiv deltagare i NATO:s så kallade kompisprojekt Partnerskap för fred.

Men krisen i Ukraina bekräftar vad många oroade sig för. Att ett medlemskap i Partnerskap för fred inte garanterar militärt beskydd vid en konflikt. Putin har testat styrkan i medlemskapet och det är ingenting värt.

Den försvarsförmåga Sverige hade mellan 1945–1991 kunde ge Sovjetunionen en match. Den finns inte mer och är allt för kostamt att återigen bygga upp. Det är ett nödvändigt men svårt konstaterande för dem av oss som allra helst hade önskat en fortsatt alliansfrihet. Att den svenska försvarsförmågan skulle bli radikalt bättre de kommande åren finns inte.

Vi har därför kommit till den gränsen där ett medlemskap i NATO bör ses som ett realistiskt alternativ för att säkra Sveriges framtida säkerhet.

En blocköverskridande överenskommelse måste komma på plats mellan regeringspartierna och Socialdemokraterna. Sveriges säkerhetspolitik får inte bli föremål för politisk pajkastning i en valrörelse.