Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Naturupplevelser - oavsett väder

En fyra timmars ridtur över Bydalsfjällen var inte bara en uppfriskande naturupplevelse, utan slutade också i ett samtal om den allt mer aktiva turisten.
– Människor vill vara ute mer, och bekräfta sig själva inuti, säger Sussie Wretström som driver Angeyja Islandshästar.

Annons

Sussie Wretström startade sin verksamhet vid Nordhallsfjället. Sedan förra sommaren bedriver hon även sin verksamhet i Bydalsfjällen, där hon får husera hästarna i stallet där Lasse Sällström länge hade sina Nordsvenskar.

– Det är en win-win att ha Sussie här, och det fungerar skitbra. Hon har både med egna gäster och fångar upp nya, säger Lasse Sällström ägare till Bydalsfjällen Lift AB.

– Fjällen här är närmre och så är det inte lika blött här, säger Sussie.

Jag möter Sussie Wretström i samband med turridningen hon ska leda för fyra nya gäster; Ida Engstad och Johan Backlund samt de nyförlovade Elin Rydgren och Magnus Carlsson. De har åkt upp till Åre för att vara på en veckas semester och berättar att de ville spendera sin semester med att hitta på roliga saker tillsammans. Dagen efter ridturen hade de bokat in sig på Zipline i Åre och någon dag efter det ska de forsränna.

Killarna har aldrig suttit på en häst förut, och hade, enligt tjejerna, förmodligen aldrig bokat in detta själva. Därför såg de till att slå slag i saken, och när de dessutom hörde att jag skulle vara med, lurade de i killarna att jag skulle med för att göra ett reportage om hästrädda.

Elin, har egen häst och Ida hade suttit på en häst några gånger tidigare. Det fina med den kombinationen av olika erfarenhet i gruppen skulle visa på att detta med turridning är något för alla.

Eftermiddagen börjar med ett samtal om precis det, för att kunna dela ut rätt häst till rätt person, både baserat på personlighet och ridvana. Därefter blir det en ordentlig genomgång av allt från utrustningen, skötseln av hästarna till hur man får hästarna att stanna. Eller det i mellan olika praktiska bitar för att göra hästarna klara.

Sedan bär det av! Upp längs gröna ängssluttningar, eller snöfria skidbackar som man också kan kalla dem. "Stå upp i sadeln" manar Sussie i uppförsbackarna. Än så länge har vi klarat oss undan det stundande ovädret, men precis lagom till att vi har kommit allra högst upp på toppen av berget, brakar det loss.

Hästarna som är vana vid en paus där, ställer sig med bakdelarna mot vinden. Vi lyckas om halvt få på oss våra regnjackor i tid. Så blir vi stående där ett tag. Oroliga för åska och blixtar. Vad gör vi då allra högst uppe på kalfjället? Johan säger att "om han hade varit själv på en häst däruppe i samma förhållanden, så hade han ringt 112".

Sussie lugnar oss, i den täta dimman som vi omges av, med att berätta att hästarna hittar hem. Ida hade däremot hoppats på en mer romantisk upplevelse. Hon föreställer sig att vi hade stannat och fikat på toppen med storslagen utsikt över dalarna i en vacker kvällssol.

På vägen ner, när vi så småningom börjar närma oss slutet på turen, frågar Sussie vilka som vill galoppera. Magnus säger bestämt nej, medan resterande vill och kanske framför allt Johan är sugen på att prova.

Efter tokritten uppför en backe, medan adrenalinet fortfarande pumpar, säger Johan att han inte ens skulle göra om det, galoppera alltså, om han fick 50.000 kronor. Magnus förtydligar att beslutet att avstå var ett av de bästa han tagit på länge. Jag tror resten av oss var lyriska.

– Det är härligt att hästarna inte är programmerade som maskiner, utan personliga, säger Elin.

Sussie berättar att hon vill behålla hästarna så, att hon också vill ha kvar det genuina med turerna och hellre satsa på kvalité än för stora grupper.

Samtalet med Elin, Magnus, Ida och Johan slutar med tanken kring vädret igen. Hur romantiskt det kanske hade varit utan ovädret. Men så inflikar någon av dem, att det allra mest romantiska kanske var att killarna över huvud taget vågade sig med på turen. Ida säger i alla fall att hon bestämt blev än mer kär av att Johan faktiskt galopperade också.

– Det var en fantastisk upplevelse, säger han, om hela turen i sin helhet.

Sussie som strax ska ta ut sina hundar, stannar kvar, och på plats i Wärdshuset möter vi även Lasse.

Sussie berättar att hennes arbete är en livsstil, en kostsam sådan. Men att det också är värt det.

– Jag får göra det jag tycker om. Jag mår bra av naturen, fjällen och hästarna, och så får jag träffa många härliga människor, säger hon.

Lasse fortsätter in på spåret om de allt mer aktiva turisterna.

– Folk vill uppleva saker tillsammans, i stället för att vara ute och festa. Det är lika coolt att komma hit.

Sussie håller med om att turister mer och mer söker sig till naturen och en friskare miljö utomhus. De båda ser det som en bra trend.

– Människan behöver det här, säger Lasse Sällström.