Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ni som kör på Regementsgatan får skärpa er

Jag satt på jobbet häromdagen och gnällde över att mörkret infaller tidigare på eftermiddagen nu när vi lämnat sommartiden bakom oss och trätt in i normaltid igen.

Annons

Som om det inte vore nog med att dagarna ändå blir kortare och kortare.

Men innan jag hann borra ned mig riktigt djupt i novemberångesten och klaga över att Stuguvägen är så dåligt upplyst mellan Körfältet och Fyrvallarondellen, chockade kollegan S mig genom att glatt utbrista:

– Jamen, om mindre än två månader vänder det!

Och det hade han ju helt rätt i. Den 22 december infaller vintersolståndet, och efter några dagar börjar dagen vinna tillbaka ljuset från natten.

Nu var det inte naturvetenskapen i påpekandet som chockerade mig, utan det ojämtländska sättet att vända något negativt till positivt.

Det vanliga är ju annars att när man en varm och solig majdag när fåglarna kvittrar och man kan sitta ute på lunchen i bara koftan och brista ut i allmän lovsång över att livet är så härligt, bemöts med ett "Nu, ja! Men snart vänder det!".

Det är den sanne jämtens kärva sätt att tala om att efter midsommar vänder det. Då blir det mörkare. Och varför ska man vara glad och tacksam när man kan vara missunnsam och bitter? För det är ju så livet är, tycks många resonera. Det finns inga lyckliga slut. Glädje är ett slöseri med tid som hade kunna ägnats åt att kontemplera det faktum att vi alla ska dö.

Men för all del. Visst vore det underbart om man kunde säga till Västafrikas alla ebolasmittade att snart vänder det, men så lätt är det ju inte.

Och visst är det fantastiskt roligt att 17-åriga Malala Yousafzai från Pakistan får både Nobels fredspris och World's Children's Prize Foundations barnrättspris för sin kamp för att också flickor ska få gå i skolan, men nästa gång en taliban skjuter henne i huvudet är jag rädd att de gör det så grundligt att kampen slutar där och då.

Dysterkvisten i mig har svårt att se det positiva i ett sådant scenario, eller ännu värre, det faktum att flickor och kvinnor år 2014 fortfarande ses som så värdelösa (eller hotfulla?) att man på många håll i världen gör sitt bästa för att förnedra, våldta och döda dem. Boko Haram och soldaterna i Kongo är bara två exempel.

Men i stället för att bara ge upp och säga att jorden är ett helvete som är på väg att gå under kan man ju stödja dem som faktiskt orkar jobba för en bättre värld; Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser, UNHCR eller andra människorättsorganisationer.

En dag kanske det vänder?

Ni kanske lade märke till att jag nämnde Stuguvägen i början av den här texten? Innan vi skiljs åt skulle jag gärna vilja yttra mig lite mer om Östersunds gator, eller snarare laglösheten som breder ut sig allt mer.

Jag tänker förstås på mina medtrafikanter.

För det första: Bara för att jag kör en så kallad "småbil" och inte en stadsjeep i mindre lastbilsformat som ledigt kan rymma ett par älgar och fyra hundar, betyder inte det att jag inte får köra ut på E 14 när jag åker in till stan på morgonen. Det är ingen naturlag att man till varje pris måste pressa sig förbi och sedan tvärnita så man hinner trassla in sig framför mig eftersom dubbelfältet blir en enkelfil tämligen raskt.

Dessutom –- när jag kör 100 kilometer i timmen på E 14, vilket är den högsta tillåtna hastigheten, så finns det tyvärr inget kryphål i lagen som gör att stora bilar alltid får köra om små för att man helt enkelt inte mentalt klarar av att en liten bil som körs av en kvinna ligger före. Sorry!

Högerregeln gäller inte vid huvudled, vilket betyder att ni som kör på Regementsgatan får skärpa er.

Och alla ni fotgängare som går över gatan där endast inofficiella övergångsställen finns, det vill säga där inga vita streck är målade på gatan och inga skyltar är uppsatta – vad är det ni håller på med egentligen? Tigger ni stryk?

Nej, nu blir jag ju så där okonstruktivt negativ igen. Nästa gång det händer ska jag förstås stanna bilen, kliva ur och ge gångtrafikanten en kram. Och till dem som inte klarar av kvinnor i småbilar ska jag skicka slängkyssar och göra tummen upp.

Till sist: Nu är tid att tända ljus i alla former. Man behöver inte välja mellan att tända ljus på kyrkogårdar och att gröpa ur pumpor som man ställer på bron, man kan göra både och.

Tänd ett ljus för världen och kom ihåg att snart vänder det.