Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är de bästa albumen i höstens serieflod – Galago ledande som vanligt

Dags att börja tänka på julklapparna. Nils Palmeby har läst en trave från höstens utgivning och kommit fram till att seriealbumen du bör köpa är Galagos "Wage Slaves", "Palimpsest" och "Uppgång och fall".

Annons

Höstens serieflod är rik. Mest imponerar Galago och Daria Bogdanskas "Wage Slaves". Den tar avstamp i den då 22-åriga Darias liv när hon flyttar från Polen till Sverige 2013. Vi får följa hennes vardag, men dock ingenting om det hon främst kom till Sverige för, att studera på serietecknarskola i Malmö. I stället är det hennes arbetslivserfarenheter som svartanställd servitris på en indisk restaurang vid Möllan som står i centrum. Facklig kamp har inte varit så spännande i populärkulturen sedan dokumentären "Bananas!" som i denna bok. Likheter finns med Mats Jonssons "Mats kamp" i det självbiografiska, om än inte lika episkt, då det utspelar sig under några år, inte ett helt liv.

Mycket spännande är även "Palimpsest" av Lisa Wool-Rim Sjöblom, utkommen i maj på samma förlag. Båda böckerna är exempel på vad jag älskar inom modern seriekonst. Raka och utlämnande självbiografiska berättelser om trauma och kamp – dock ej utan ljusglimtar. Här söker Lisa sina rötter tillbaka till Sydkorea. Ingen hade nog trott att det skulle bli enkelt, och här stöter hon på både en och annan systematisk skandal längs vägen. Detta är en rasande bok där Lisa ställer sig upp för alla adopterades rättigheter. En komplex fråga minst sagt. Bokens beigea 70-talsstil är en lisa för ögat.

Liv Strömquists "Uppgång och fall" är den överlägset mest haussade i Galagos höstskörd. Jag drabbas mer av denna än föregående "Kunskapens frukt". Strömquist synar vänsterns problem, klasskamp, överklassens frosserier och mycket mer med sina ständiga avslut à typen: "jag påstår inte att jag har rätt – men det här kanske kan vara något att fundera över".

Genomgående för alla dessa tre är hur drabbad jag blir av seriernas kraft att påverka. Troligtvis hade jag inte hållit samma intresse genom en vanlig bok av den här typen – som i de två första fallen hade varit en reportagebok högst troligen.

Mer ur årets Galago-skörd:

"Trygga lilla Sverige" av Steve Nyberg är en finurlig utgåva – helt okonventionell. Den kommer i form av en box med diverse pinaler varav serierna finns i flera häften. Den röda tråden är våldsamma händelser i Sverige under 1900-talets i huvudsak första halva. Nyberg skildrar på ett sakligt sätt hur händelserna förlöpte. Dröjer sig kvar gör i synnerhet historien om attentatet mot Norrskensflamman 1940. En historia vars aktualitet är relevant i dagens Sverige där Ryssland alltid tycks utmålas som "the bad guy".

Hilding Sandgrens "Vägarna är som tvättbrädor här" är fint tecknad med sober blyerts. Den handlar om några unga tjejer i puberteten och jämförs med "Fucking Åmål". Tyvärr tycker jag seriens budskap är något vagt. Hellre konsumerar jag hyper-konkreta serier som de ovan.

Hilding Sandgrens

"Patience" av Daniel Clowes är en fest i färg och den enda översättningen jag hittar i Galagos höstskörd. Historien passar dock inte en socialrealist-fan som mig (ärligt: jag orkade bara läsa 50 sidor men tittar gärna på resten av bilderna), men säkert den med smak för brutal science-fiction-deckare. "Blade Runner"-vibbarna vilar latent här.

Okej, Kartago då? Inte lika vasst förlag som Galago, men också med intresseväckande titlar.

Charlie Christensens tolfte album om Arne Anka "Mentala selfies" grottar ner sig i italiensk historia tillbaka till Florens glansdagar under renässansen på 1400-talet med familjen Medici etcetera. Vi får följa Arne i drömutflykter till furstarnas era. För den som gillade "Röde orm" kan den här vara kul. Dock gillar jag de moderna bitarna med Arne bäst. Samma gäller "En sol bland döda klot" av Anneli Furmark. Där läser jag helst nutidsskildringarna av en kvinnas sökande efter författaren Cora Sandel i Norge. Får skylla på lättja.

"Vad som än står" av Hellman/Bergting är ett seriealbum om det populära ämnet huliganism. Den våldsamma teckningsstilen är superläcker. Men varför är det så många stavfel i texten? Tyvärr drar det ner betyget.

Antologin "Opium för folket" har tema religion som titeln antyder. En intressant nisch för all del, men jag gillar seriealbum ritade av en person bäst. Blir ju lite mindre spretigt då. Och så har jag svårt för seriealbum med för mycket sidor med enbart text.

Mer läsning

Annons