Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eva Dahlgren intar OSD tillsammans med sitt nya album "Jag sjunger ljuset"

På måndag anländer Eva Dahlgren till Östersund för första gången på riktigt, riktigt länge. Under måndagskvällen 19.30 spelar hon på OSD.

Annons

Det har gått ett drygt decennium sedan hon släppte sitt förra album, Petroleum och tång.

Kanske har du hört talas om det? Men, om inte... så kan det bero på att albumet från 2007 faktiskt inte innehöll en enda kommersiellt riktad singel. Och känns det inte lite Dahlgrensk? Det hemliga, viskande, sköra som hon ofta bakar in i sin musik. Och visst går det att höra även på den nya skivan från i år som hon valt att kalla, Jag sjunger ljuset.

Eva Dahlgren, här från en spelning i Leksand – året var 1999.

På premiären av miniturnén i Oslo så berättar Eva att det kändes konstigt, snudd på obekvämt, att ha så många människor tittandes. Otippat av en artist som vunnit nio grammisar.

Som kuriosagrädde på moset kan vi berätta att bara två andra artister har vunnit fler.

Per Gessle (10) och Kent (16).

– När man kommer över den där ögontröskeln då blir det bara underbart. Tänk vad fantastiskt att få sjunga sig igenom hela den här hösten. Alla borde sjunga mer. I duschen, i en kör eller vad man nu vill. Det är väldigt läkande.

Men vad har hänt på de här tio åren egentligen?

– Jag har haft en massa drömmar som jag känt att jag varit skyldig mig själv att ta tag i. Bland annat så skrev jag en monolog som jag turnerade med. Sen har jag filmat mycket. Bland annat till filmen om Ingrid Bergmans liv.

Hon blev hooked på kameran, berättar hon vidare. Bland annat på filmformatet Super 8 – som väl hade sin egentliga storhetstid på 70- och 80-talet. Kamera- och projektorutrustning tillverkas faktiskt inte ens längre. Det enda som går att få tag på är i regel råfilm. Och tillvägagångssättet för arbetet ligger inte heller i tiden vad gäller krav på effektivtet.

Men det verkar också vara precis det som är tjusningen.

Såhär ser hon ut anno 2016. Fortfarande blekt. Fortfarande blondin. Som namnet på en av hennes mest kända grammisalbum

– Tänk dig tanken att filma något och sen få vänta i tre veckor. I dagens läge är det ju ett roligt och annorlunda tänk. Ibland kan jag känna att vi behöver just långsammare medier.

– Mycket kan gå fel såklart. Man filmar och sen kan man bara vänta, fortsätter hon.

Mycket av bildfångandet går att applicera på hennes musikskapande. I processen med skrivandet så tänks även av formen och musiken i bilder.

– Det är lite utav en andlig upplevelse och en ständig upptäckfärd. Att få vara uppfinnarjocke och försöka få de som lyssnar att bli inspirerade. Och ibland misslyckas man.

Under sina 40 år av skrivande har hon försökt komma runt det. Känslan av att ena dagen känna sig just misslyckad och nästa dag som bäst i världen. Idag har hon lärt sig att acceptera pendlingarna och istället se dem som ett naturlig inslag i skapandet.

– Ur dom där svarta hålen kommer det tillslut en klar tanke. Man behöver inte vara rädd för sina tvivel, avslutar hon.

Mer läsning

Annons