Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Smash into pieces kommer till Åre

Smash into pieces är rockbandet med en trummis som bland annat skrämt livet ur Little Jinder under Musikhjälpen. Nu kommer bandet till Bygget för att underhålla publiken med en explosiv spelning. Möt Chris Adam Hedman Sörbye, sångaren i bandet.

Annons

På scenen blir han en annan. Det är så han beskriver det. Sedan många år har han bytt medicineringen mot musiken.

Smash into pieces är rockbandet från Örebro som består av Per Bergquist (gitarr), Viktor ”Virre” Vidlund (bas), Chris Adam Hedman Sörbye (sång), Benjamin ”Banjo” Jennebo (gitarr) och The Apocalypse DJ (trummor). Efter att ha turnerat runt om i Europa hela hösten tillsammans med Amaranthe och Sonic Syndicate kommer de nu till Bygget i Åre för första gången. I januari kommer även deras nya album ut.

Du, det där med Chris – du kallas väl Adam? Han garvar.

– Jag är döpt till Chris, med Adam som mellannamn. Men så var det en dagisfröken som började kalla mig för Adam, och efter det bara blev det så. Numera brukar jag skriva båda namnen, vilket blivit ett schyst artistnamn.

Jag passar på att fråga om det här med engelskan också. Besöker man Smash into pieces på till exempel Facebook finns där ett gäng små korta videohälsningar från Adam. Inspelade på engelska, för att även fans i utlandet ska förstå. Du pratar ju klockren engelska. Har du nåt engelskt påbrå?

Min fundering resulterar i ännu ett garv. För Adams pappa Lars heter Hedman i efternamn, mamma Pia lystrar till Sörbye, och själv är Adam född och uppvuxen i Örebro.

– Tack! Men jag har alltid gillat engelska, det var det enda ämne jag brann för i skolan. Det och musik.

Skolan ja, en inte alltför ljus period i Adams liv.

– Jag var nästan aldrig där, hade sex procents närvaro under hela högstadiet. Hängde med mina polare i stället.

Nä, det handlade inte om nonchalans. Inte alls. Adam blir allvarlig medan han minns tillbaka.

– Jag var sex år då jag fick diagnosen adhd. Så här i efterhand kan jag verkligen förstå att man ville kolla upp mig. Tittar man på gamla filmer är jag helt vild – springer bara runt, runt. Jag var aldrig elak, utan just bara vild.

Han berättar om medicinering och personlig assistent.

– Än i dag vet jag inte vad jag ska tänka. Det skedde ju inga mirakel av insatserna direkt, utan det blev mest att vi satt utanför skolan och gungade när det blev för mycket. Jag och assistenten.

Det handlade heller aldrig om nån ensamhet vill Adam förtydliga.

– Nä, tvärtom har jag alltid haft extremt mycket vänner. Men jag hade det jobbigt med mig själv, och jag hade det jobbigt i skolan.

”Hamsterhjärta.” Så beskriver han känslan. En inre stress, som inte ville släppa.

– Jag försökte dölja den genom att spela clown.

Åren gick, och efter grundskolan sökte Adam till bygg- och hantverksprogrammet.

– Jag minns att jag var tolfte reserv, men jag kom in.

Men du gick inte klart?

– Nä. Tre månader före studenten hoppade jag av. Jag vet, det låter ju inte så värst bright, men det var nödvändigt just då.

Vartefter historien rullar fram tänker jag att det låter som en fullständig kollaps. Att han försökte tills alla krafter tog helt slut.

– Jag hade haft ont i bröstet länge – haft svårt att andas, och den här dan sjukanmälde jag mig. Ringde taxi för att åka från pappa hem till mamma, men det blev aldrig så. Jag minns att jag stod och väntade på taxin, att den kom och att jag satte mig. Men sen totaldäckade jag, och när jag vaknade upp låg jag på sjukhuset.

Handlade det om panikångest?

– Ja. Min hjärna hade gått på högvarv så länge. Men det märkliga är att sen dess har hyperaktiviteten försvunnit. Från superhajpad till seg. Vissa dagar värre än andra.

Hans leende är lite trött, men skapar ändå en glad glimt i ögonen.

– Jag har hittat mitt eget sätt att handskas med det: Musiken. Medicineringen la jag ner för många år sen.

När han ser tillbaka på åren kan han se hur musiken faktiskt dök upp som en livlina.

– Ibland undrar jag vad som hänt om jag inte haft Smash.

Då hade du säkert hittat nåt annat.

– Ja, kanske.

I minnet återvänder han till den tunga perioden – den efter avhoppet från skolan. Och till den berömda slumpen, som fick honom in på det spår han befinner sig idag.

– Jag bodde hemma, hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men jag visste att jag hade en stark passion för musik, och drog i gång ett band.

Han sänder en varm tanke till musikläraren på sin förra skola.

– Trots att jag hoppat av lät han oss repa i skolans lokaler. Det betydde mycket.

”Vi behöver en basist.” Det konstaterandet ledde fram till att Adam mötte Benjamin Jennebo.

– Första gången vi sågs slängde han fram en skiva med Smash into pieces. ”Det här är mitt band”, sa han – och i slutänden blev det även mitt. 2008 hoppade jag in som sångare, och sen dess har vi satsat järnet.

Han försöker beskriva känslan av att stå på scenen.

– Så snart jag går upp blir jag en annan. Det är då jag verkligen lever, medan jag annars är rätt tillbakadragen. Så på så sätt är jag väl en konstnär.

Han summerar åren som gått sedan dess, beskriver ett hårt men fokuserat arbete och berättar om toppar och dalar. Och om peaken.

Det måste kännas bra?

– Visst är det jättekul, men inte så enkelt.

Hur menar du?

– Bara för att det går bra inom musiken kan livet kännas kämpigt ändå. Speciellt när man har den hjärna jag har, som är uppe i varv hela tiden. ”Everyday is a struggle”, men jag jobbar på. Nån kreativitetstorka har jag ju i alla fall inte, det dyker upp nya idéer hela tiden.

Chris Adam Hedman Sörbye har funnit sin plats i musiken.

Kort om Adam:

Namn: Chris Adam Hedman Sörbye.

Ålder: 28. ”Men alltid 15 i själen.”

Bor: I Örebro

Yrke: Sångare i Örebrobandet Smash Into Pieces. Driver Hedmans Reklam ihop med pappa Lars. Dessutom musikarrangör.

Fritiden: Data- och tv-spel. ”För att koppla av hjärnan.” Och så träning, mest gym.

Mer läsning

Annons