Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nolervik: Allans ansikte ska lyfta Krokoms centrum

Jag drömde om Allan i natt.

Jag satt på en bänk utanför stationen i Krokom och väntade på Stockholmståget som snart skulle komma. Då kom en man fram till mig.

Han lyfte på hatten till en sorts hälsning och sa:

– Du, hälsa ungdomarna som håller på där nere i tunneln under järnvägsspåret att de gör ett förbannat bra jobb.

Han torkade en tår ur ögat.

– Ja, det ska jag göra, svarade jag.

– Vem kan jag hälsa ifrån?

Mannen satte sig bredvid mig och handhälsade.

Han sa:

– Ja, jag heter Allan Edwall, och jag kommer från Hissmofors alldeles här intill. Här på stationen satt jag och väntade på Stockholmståget när jag var 17 år för att åka i väg och bli nånting. Jag lyssnade alltid på de gamla som sa att dagarna går fortare och fortare och snart står du där gammal och rynkig framför spegeln och undrar vem fan den där gubben är. Så jag tänkte att jag måste i väg innan det var för sent. Jag ville ta vara på livet.

– Aha, ja, jag förstår. Men blev du något då?

– Hahaha, jo, det ska jag säga dig. Först blev jag försäljare av olika sorters oljor, men det var inget för mig, sedan gjorde jag rekryten inom marinen, och när det var klart tänkte jag mig att bli skådespelare.

– Skådespelare?

Så vaknade jag.

Och så tänkte jag på vad jag hade varit med om kvällen före. Färgexplosionen. Och bilden på Allan.

Då, vid gångtunneln från 1980-talet, som förbinder nya Krokom med gamla Krokom och som går under järnvägen alldeles vid nya kyrkan, hade ett antal unga människor med svarta huvtröjor och sprejburkar gått ill attack mot betongväggarna.

Så, så, lugn nu, det är inte vad du tror. Långt ifrån några skrik på hjälp från ungdomar på glid, nej här skapades graffiti. På riktigt. Konstruktiv konst med budskap.

David hade berättat:

– Vi är fem ungdomar från Krokom och Nordannälden som fick höra om planerna att måla om tunneln, och då anmälde vi oss intresserade. Det är tillsammans med vår ledare Henrik Ljusberg som vi nu kommit fram till den här idén.

Idén som går ut på att ha ett då-perspektiv på den ena sidan av tunneln och ett framtids-perspektiv på den andra. Det är ledaren Henrik Ljusberg som målat då-sidan, som består av bland annat hällristningsbilderna från Glösa, samt ett mycket snyggt och spektakulärt tema med skådespelaren från Hissmofors, Allan Edwall.

Det är väldigt iögonfallande och välgjort.

Henrik sa:

– Det är första gången som jag är med på den här typen av utomhusmålning. Tidigare när jag haft work shops och utbildningar har det alltid varit inomhus och på övningsvägg. Nu är det på riktigt, och det är riktig kul, säger han.

Att måla så detaljrikt och porträttlikt med en sprejburk är inget man bara gör efter att ha skakat om en burk för första gången. Det syns att Henrik har målat förr.

–Ni övriga, har ni målat med sprejfärg förut?

David Grahn Hellberg svarade:

– Nej, det här är första gången. Det är väldigt roligt, men också svårt. Jag studerar på arkitekthögskolan och där får man sitta med de små detaljerna på en liten yta, där man kan överblicka hela helheten. Här är det så mycket större. Här målar man lite först, och så tar man några steg bakåt då för att titta på vad det är man har gjort, hur formerna ser ut. Eftersom det är sprejfärg kan man ju inte göra så mycket detaljer heller.

På den andra sidan, framtidsperspektivet, är det en text som bygger upp motivet. "Life is to short, make the most of it". Intill texten har Matilda Bergsmo byggt upp ett landskap, där det, enligt David Grahn Hellberg visar deras värderingar och vad de tycker att vi borde satsa på i framtiden.

Där finns också en eka på en sjö i månskenet, något som symboliserar det man ofta tänker på när det gäller Krokoms kommun, enligt ungdomarna.

– Naturupplevelser och fiske, berättade David.

Just då kom Nabotåget och passerade över våra huvuden. Hundratals vissna löv piskades upp av tåget och singlade sedan ner över oss där vi stod under järnvägen. Det var som att allt plötsligt fick liv.

– På var sida om tunneln kommer vi sedan att lämna ett fönster där vi kommer att lägga in motiv. Så när man kommer från den nya sidan mot den gamla så blickar man in i det gamla, och vise versa mot det nya.

På fredag kväll ska allt vara klart.

– Går allt enligt planen då?

Skratt.

– Vi började skissa på idéer i söndags och så tog vi med oss skisserna hit och ritade upp dem på väggarna och i måndags började vi färglägga, och nu har vi kommit halvvägs. Ja, det går enligt planen.

Henrik Ljusberg sa:

– Då när vi hade skissat upp allt i söndags och folk gick förbi här så stannade de och såg faktiskt ganska förbryllade ut, och det var många som undrade vad vi höll på med, och ska ni inte täcka allt. Nu när de ser att det börjat ta form kommer de tillbaka och säger att de hoppas det ska få vara kvar det här. Så nu är det bara poitivt.

Senare på kvällen åkte jag dit igen. Även då var det verksamhet under tunneln. Först syntes inget, men plötsligt kom Matilda Bergsmo fram ur mörkret och diset.

Hon berättade om känslorna att måla:

– Ingen av oss hade målat på det här sättet tidigare, vi blev intresserade när vi fick frågan i Krokoms ungdomsråd av ledaren Louise Öhnstedt. Och det är verkligen fantastisk kul, nu är vi här långt in på kvällarna och målar.

Stor invigning sker nu på lördag då kommunens kultursamordnare Mats Hurtig kommer att finnas på plats och berätta om projektet samtidigt som täckelset faller.

Tänker på vägen hem i dimman: Jag tror inte Allan Edwall, då han som 17-åring klev på tåget i Krokom för att åka i väg och bli någonting, hade trott att hans ansikte skulle lysa upp bara några meter från stationshuset.