Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nolervik: En sorglig historia från Häggsjövik

Annons

Det här skulle bli en historia om en by, men blev också något helt annat.

Följ med till en plats och en tid när livsbetingelserna var helt annorlunda än i dag.

När man kommer till Häggsjön (eller Häggsjövik, som postverket en gång döpte byn till) söderifrån kan man stanna till vid ett litet näs och titta bort över sjön mot byn. Då är man på Glåmnäset.

Det är jämtska och betyder ungefär titt-näset, eller spanarudden. Det är bara ett av många vackra, sjungande jämtska uttryck jag lärt mig att älska sedan jag för första gången följde min pappa till hans hemby på 1960-talet.

Andra ord som lagt sig som melodiska bomullsband runt hjärtat är ”Gårsbättjen”, ”Nolavika”, ”Sönnaåa” och ”Utat”, eller Gårdsbäcken, norr om viken, söder om ån och gården längre ned.

På andra sidan vägen står den skarpa minnesstenen och drar till sig blickarna. Den restes på 1930-talet som ett äreminne över de första nybyggarna i byn i mitten på 1700-talet. De var avskedade soldater som startade nya liv genom att bryta mark i de här karga trakterna.

De kom till en sjö vars strand var bevuxen av hägg där de slog sig ned och började odla och bygga.

Sägnen säger att de första kvällen somnade under bar himmel vid sin lägereld, och när den slocknade frampå natten hade en björn kommit och lagt en stor tjärstubbe på elden. Jag tror det inte. Men sägnen lever och låt oss föra den vidare.

Häggsjön öppnar sig under förmiddagsljuset. Jag parkerar vid "Bygåln" och går en vandring i försommarljuset. Jag hittar en vandringsled och ger mig i väg in i en berättelse.

Svädan och knotten är till en början outhärdlig, men en lätt bris möter mig när jag når toppen av run ovanför byn och blodjägarna försvinner.

Skyltar fungerar som cliffhangers och jag ger mig inte förrän jag nått första anhalten, som är ruhägna, ett boställe för en fattig torparfamilj i början på förra seklet. Här finns lämningar av hus och jordkällare.

På platsen finns också en kallkälla ur vilken jag fyller på min kropps vätskedepåer inför fortsatt vandring. Den blå försommarhimlen speglar sig i det klara vattnet. Själva brunnsskyddet är en jättestor skiffersten som någon en gång för länge sedan lagt dit och huggit ur ett hål.

Stigen för mig vidare till skifferbrottet där folket i byn högg skifferplattor till sina byggnader. Det syns tydligt i naturen hur det sprängts och bearbetats och hur de sedan lyckades transportera de tunga stenarna från platsen till byn är näst intill ofattbart. Skedde det med häst och släde på vintern?

Plötsligt framme vid bergets högsta punkt vid ett vindskydd. Utsikten får stadsdammet att ryka från ögonlocken och det går att se till gårdarna vid Nolavika, norr om viken, några kilometer från byn Häggsjövik. Där, i huset nere till vänster finns mina rötter. Norr om viken, nolavika, blev till Nolervik.

Vid en öppning i skogen på sluttningarna ned mot byn där liljekonvaljbladen tagit över fanns en gång ett ställe. Där bodde Jon Larsson med familj. De hade åtta barn och hade brutit nytt men under nödåren i slutet på 1800-talet blev det övermäktigt för familjen att leva vidare.

Jag läser om den tragiska historien på en skylt som lyser i morgonsolen när bofinken sjunger som en besatt från grantoppen intill.

De bestämde sig för att Jon skulle resa till Kanada för att söka ny plats för familjen. Han reste i väg och lämnade hustru och barn kvar vid Häggsjön.

Tiden gick och de hörde inget ifrån honom. De bestämde att de äldsta sönerna skulle resa efter och söka reda på sin far. Familjen hörde inget på ett år, men plötsligt fick de ett brev där de fick veta att fadern hade hittats och han hade börjat ordna för dem på etts tälle i Kanadas skogstrakter.

Hustrun och barnen förberedde flytten till ett "bättre" liv och skulle precis resa när det svenska överförmynderiet slog till med full kraft.

Den yngste sonen som bedömdes inför resan ha någon form av förståndshandikapp och ansågs därför inte ha någon framtid i Kanada, varför samhället tog honom från familjen.

Jag tänker att det måste ha varit ett fruktansvärt hårt slag för den fattiga familjen, som väl hade det nog tungt ändå. Den unge pojken sattes på Frösö sjukhus där han blev kvar i nästan hela sitt liv. När de nya rönen inom psykvården kom i slutet på 1960-talet var det många som fick andra former av vård, och många som också släpptes ut i samhället. Jon Larssons pojke var nu en gammal man när han släpptes ut från anstalten på Frösön 1970.

Läs mer här om Frösö sjukhus

Jag försöker fånga ögonblicket när jag nu står där i sluttningen ner mot byn. Det var en underbar plats de hade valt när de bygge och slog sig ner här. Men ingen bra plats om man ville överleva. Här fanns inget vatten, och de fick bära sina ämbar från sjön och upp hit. Alla de bästa platserna i byn var redan upptagna och den fattige fick ta det som blev över. Här spelade vackerheten ingen roll, för här skulle människor försöka överleva. Tyvärr var tiderna eländiga och det var många munnar att mätta. De tog sin tillflykt till ett annat och bättre liv, precis som många människor världen över gör än i dag.