Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

NOLERVIK: Erik minns när Palme höll tal under fabriksklockan i Pilgrimstad

Klockan som hänger i lunchrummet i gamla boardfabriken i Pilgrimstad är densamma. Nu går den bakåt.
Det är inget symboliskt i det. I Pilgrimstad ser man framåt.
Kanske vill den bara vrida tiden tillbaka till den där februaritisdagen för nästan exakt 30 år sedan då statsminister Olof Palme var där.
Erik Magnusson var med den gången.

Klockan var ett par minuter över elva den där februaritisdagen när Palme reste sig upp i lunchrummet.

Han sa:

– För 17 år sedan var jag senast här i Pilgrimstad. Om 17 år kan jag inte lova att jag finns med, men jag hoppas att fabriken då fortfarande finns.

I dag finns byggnaden kvar, men inte fabriken. Och den är fylld av flera verksamheter. Så hans förhoppning både infriades, och inte.

Tre dagar efter besöket var Olof Palme död, mördad på en gata i Stockholm.

Bara någon dag efter mordet beslutade ägarna att fabriken i Pilgrimstad skulle läggas ned.

Pilgrimstad var en gammal bruksort. Här fanns många socialdemokrater. Fabriken, den som hade funnits sedan början på 1950-talet, producerade byggskivor. I mitten på 1980-talet började gipsskivorna komma och de tog över mycket av marknaden. Det drabbade Pilgrimstad hårt och fabriken gick mot en säker död.

Men nu skulle Olof Palme komma på besök, och han skulle rädda fabriken från nedläggning. Det var så gott som alla i byn inställda på. Om någon kunde, så var det han.

En av dem som fanns på plats då var arbetaren och fackrepresentanten Erik Magnusson.

– Byn var ju i kris, och dess existens upplevde man berodde ju på om fabriken skulle överleva eller inte. Det har väl visat sig sedan att så var det kanske inte, men en bruksort är ju väldigt speciell därför att den ofta är beroende av beslut som tas någon annanstans. Invånarnas tilltro till den egna förmågan att göra saker var begränsad. Rent kulturellt var det ju så.

Så nu stod allt hopp till att Palme skulle fixa det här?

– Ja, när han kom hit då tänkte man ju, ja, nu kommer Palme och hjälper oss med det här. Han var den som skulle rädda situationen.

Många bybor hade samlats på planen framför fabriken den där februaritisdagen. Många skolbarn var där. De hade gjort egna plakat.

Erik Magnusson guidar mig runt på fabriksområdet nu 30 år senare.

Han pekar och säger:

– Alla skolbarnen och många föräldrar stod däruppe vid fabriksgrindarna och väntade. På ett av plakaten stod det "Om pappa mister jobbet mister jag en kompis". på ett annat "Vi litar på dig Olof!".

Men Erik Magnusson som då var fackets representant, och som hade jobbat på fabriken sedan 1960, kände på sig att det ändå var kört. Inte skulle Olof Palme kunna ordna det.

– Samtalet härinne var ju givande och han var väldigt inspirerande att prata med och ganska kompromisslös i sina synpunkter, men samtidigt så förstod man ju att det här inte är rätt. Hos folk i allmänhet fanns det ett hopp om att Palme skulle kunna lösa det, men jag var nog inte lika säker. Det berodde på min erfarenhet från tidigare då jag visste ungefär hur det fungerade.

Och så blev det. När Palme tre dagar senare blev mördad var det en smäll mot Pilgrimstad också. Hoppet blåste bort.

Erik:

– Ja, det var som om proppen drogs ur då. Klockan två på natten när han blev mördad så ringde en jobbarkompis och väckte mig. Han grät i telefon när han sa, "har du hört att dom har skjutit Palme?".

Hur tog du det?

– Det var ju oerhört det som hänt, och som en smocka, förstås. Hur det än är, och om Palme personligen inte kunde göra så mycket och när jag tänker på det så här i efterhand, så fick vi ju väldigt mycket hjälp av näringsdepartementet och Nutek. De ställde upp väldigt bra i den process som följde för oss här i Pilgrimstad.

Erik Magnusson fick nämligen uppdraget att försöka ordna ersättningsindustrier till Pilgrimstad.

– Jag försökte lösa in de checkar och löften som Palme och dåvarande landshövdingen Sven Heurgren hade ställt, men när jag kom med förslag på etableringar så var det inga bekymmer. De backade upp till hundra procent.

Det var som om alla dörrar var öppnade?

– Ja, när jag kom med propåer var det nästan så jag löste deras problem. Det kändes så. Det är inte lätt att sitta i Stockholm och lösa problemen så här.

När vi går ut från det gamla lunchrummet visar Erik mig det stora öde utrymmet efter företaget Observer.

Jag frågar om det ändå gått ganska bra för Pilgrimstad trots allt?

– Ja, när vi slutligen bestämt oss för att det inte hängde på någon annan om vi skulle klara det här, utan att vi var tvingade att göra något själva. Och det har ju hänt väldigt mycket här sedan dess.

Det har väl varit flera nedläggningar under de 30 år som gått, och om man räknar antalet personer är det många fler än vad fabriken sysselsatte.

Erik berättar att det inte varit någon stor dramatik i det. När Observer flyttade var det 95 personer att jämföra med de 93 som försvann med fabriken.

– Ett tag efter nedläggningen var det fler anställda därnere än vad det var när fabriken gick. Däremot var ju boardfabriken en processindustri så där blir det ju mycket större ekonomiskt då det blir mycket spinoff-effekter. Om fabriken sysselsatte runt 100 personer så var det väl minst lika många till runt omkring som hade sin utkomst tack vare den.

Så nu behöver du bara få hit någon som kan fylla Observers gamla lokaler då? säger jag med glimten i ögat.

Han skrattar till.

– Nej, nu får andra ta över.

Själv jobbar han med en helt annan sak nu, men även den handlar om byns framtid och handlingskraft.

Fiber. Erik Magnusson jobbar dagligen med fiberfrågor och i höstas kom hela fibernätet i Pilgrimstad i drift.

– Det är över 200 abonnenter som nu har bredband via fiber här i byn, säger han.