Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nolervik: Mitt första möte med SD – bruna takter i våra trakter

Det är en annorlunda kväll. När den börjar vet jag ingenting om det som ska hända, inget om att en partiledare ska komma att sjunga Ultima Thulelåtar, att publiken ska sjunga allsång, och att jag själv ska attackeras av en man i kostym som rycker kameran ur mina händer.
Det är sådant som kan hända när demokratin sätts på prov denna marskväll.

Blått ljus i kvällningen över Strömsund. Doften av vår kommer svepande från Ulriksforshållet och i entrén till Folkets hus blir jag välkomnad av en kvinna i blått.

Hon säger:

– Hej, är det från ÖP? Välkommen, det här ska bli kul, eller hur?

Hon ler. Hon är från den lokala gratistidningen Affärsnytt norr och hon verkar se fram emot det som snart ska hända därinne på scenen.

Jag vet inte vad jag ska svara, så jag mumlar att, jo, det kan det kanske bli.

Om man inte visste, och om man bara klev in, ja då skulle det kunna vara vilket möte som helst en torsdagskväll i mars. Det skulle kunna vara ett fibermöte, vägprotestmöte, rädda hälsocentralenmöte, för de som är där, de är ett snitt av befolkningen.

Skannar av och ser unga, äldre, kepsar, kostymer, slipsar, skoterkängor och högklackat.

– Ett 80-tal på plats, säger en man i rosa kavaj som information. Det är Peter Johansson, SD-man på länsnivå.

Längst fram vid scenen finns två stolar tomma. Letar mig dit och tar plats. Får du sitta här, undrar en kraftig man i röd tröja på stolen intill.

Varför inte? Jo, för att stolarna tillhör den lokala partitoppen. Jag ser mig omkring, och jo, där sitter Ronny Karlsson, SD:are, från Krokom. Jag är en katt bland hermelinerna. Mannen med den rosa kavajen skrattar och säger att det kändes lite annorlunda att se mig sitta bland partitopparna. Skrattar tillbaka.

En yngre man med allvarlig, nervös blick och ett märke med en blåsippa på tröjslaget säger att jag måste kontakta Mikael Eriksson för att höra om det är okej. Till slut kommer Micke fram och frågar vem jag är.

– Journalist från Östersunds-Posten, svarar jag.

Det är okej. Det är också okej att ta bilder. Han är trevlig och undrar om jag vill prata med Jimmie. Gärna efteråt, svarar jag.

Mannen bredvid frågar om jag ska bli medlem. Nej, tack, som journalist känns det bäst att vara oberoende. Han skojar med mig (tror jag) när han sedan antyder något om att jag som reporter använder kameran i stället för hjärnan.

Showen börjar. Gruppen Bedårande barn med Peter London i hatt och långt ljust hår, och sångaren Marcus Öhrn, sjunger Ung rebell, som antydningsvis tillägnas landets "näste statsminister". Några av gubbarna bredvid mig hummar med, som vore det ett väckelsemöte. De fortsätter sedan med nationalistisk musik.

In marscherar Paula Bieler med Mattias Karlsson, Rickard Jomshof och unge Albin Karlsson på scenen. Hon intervjuar sina partikamrater som slår fast att de andra partierna inte förstått någonting, att de själva pekas ut som ett enfrågeparti och att ingenting kan vara felaktigare.

Sedan pratar de om invandring och integration i en timme.

Inget annat. Bara om hur invandring förstör Sverige, och de slår fast att allt våld och alla problem i samhället, liksom de senaste händelserna i Östersund, beror på invandringen och de övriga partiernas tillkortakommanden.

Ja! ropar några i bänkarna.

Jimmie Åkesson väntar i kulisserna. När det blir hans tur klappas i händer och ropas JIMMIE. Och så kommer han ut, kvällens huvudattraktion. Han är klädd i mörk kostym och spelar på åhörarnas undergångskänslor. Han går fram och tillbaka på scenen som är nedklottrad med SD-märken och partisymboler och pratar oupphörligt om invandring och integration, invandring och integration, problem, problem, problem, och gubbarna hummar med.

Sedan är det dags.

Kvällens huvudnummer.

Bedårande barn och Jimmie Åkesson spelar och sjunger Fädernesland. Det är en Ultima Thule-låt. Ultima Thule med högerextrema rötter och som bekostade sitt första album med bidrag från rasistiska Bevara Sverige svenskt-rörelsen. Den texten. Nu. I Strömsund.

När jag klampar omkring och fotar runt scenen ser jag blickarna på säpomännen, hur de följer minsta rörelse jag tar. Tänker på hur det har blivit, denna vårkväll 2016, att en partiledare som sjunger nationalistisk musik hyllas och får publiken att sjunga allsång i ett Folkets hus i Jämtland. Stämningen är surrealistisk. Jag rör mig och känner blickarna, men kan inte sätta känslan på det. Jo, obehag är det nog.

När konserten är över samlas folk ute på golvet.

Mattias Karlsson står och samtalar med en grupp män i kostymer. Jag ställer mig bakom dessa och fokuserar hans ansikte i sökaren. Plötsligt känner jag en stöt mot kameran och hans ansikte försvinner.

En av männen har attackerat mig. Han stöter bort min kamera och ställer sig med ryggen i vägen. Paralyserad. Vad hände?

Så tar jag ny sats och börjar fota. Då säger mannen till mig att sluta, att jag inte får fotografera och när jag inte lyssnar tar han tag i kameran och sliter den ur mina händer och slänger ner den på en stol.

– Om jag gör så här då, förstår du då? säger han.

Behåll lugnet, tänker jag. Och jag gör det. Knackar mannen i ryggen lugnt och säger att jag tänker fortsätta att fotografera. Det är ett öppet möte och så vidare. Då hävdar han att jag antastat honom, att jag fotograferat så nära hans öra att han får hörselskador. Han går till en ordningsvakt och berättar att han blivit antastad av en journalist och ber honom att avlägsna mig. Vilket han inte gör.

Då sker det märkliga (om nu något kan vara märkligt i den här miljön) att en lokal SD-man träder fram och försvarar mig. Han har sett vad som hänt. Han säger till mannen att hans beteende inte går för sig och att han inte har rätt att antasta mig, en journalist, på det sättet. Att han inte kan slita en kamera ur mina händer.

Jag högaktar hans insats. Det finns grader i helvetet tänker jag.

Jag frågar Mattias Karlsson, som stod intill och måste ha sett det, om det är vanligt att journalister blir behandlade på det här sättet på deras möten.

Men han bedyrar, och jag ser att han någonstans tycker det är pinsamt för han blir alldeles röd i ansiktet, att han inte sett något.

– Men så får det givetvis inte gå till, det tar vi avstånd ifrån, säger han.

Ingen, förutom den lokale SD-mannen, reagerar. Ingen säkerhetsvakt reagerar, ingen ordningsvakt agerar den här vårkvällen när en journalist och därmed demokratin blir attackerad i Folkets hus i Strömsund.

Se också:

Allsång när Jimmie Åkesson spelade Ultima Thule på SD-möte i Strömsund

SD-topp uttalar sig om överfallen i Östersund

---

Mer av Stefan Nolervik:

Nolervik: Grease på Storsjöteatern – det här kommer att bli fett bra!

50 berättelser om folk:

Erik minns när Palme höll tal under fabriksklockan

Anna, 32, började boxas och fick ett nytt liv