Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Noveller om flykt, kärlek, dödlig sjukdom och någon som kanske inte ens finns ...

/
  • ”Mora-Gällivare, denna på sommaren så populära turiststräcka. Nu, i mars, var tågturen bara en enda lång uppvisning i enslighet och tomrum. Vi passade varandra perfekt.”

Annons

Nya resande?”

De två vardagliga orden drog mig snabbt och hänsynslöst ur det förvirrade töcken som omgav mig.

Jag tittade yrvaket upp på konduktören. Hon hade brunt, axellångt hår och isblå ögon som skar sig mot det vänliga leende hon gav mig.

Ett leende som slocknade omedelbart när jag berättade att jag inte hade någon biljett, men som raskt återvände när jag tog upp min plånbok. Hon tog betalt för en förstaklass-biljett och skyndade därifrån.

Jag försökte lista ut var jag var, men det var lönlöst. Allt som syntes utanför tågfönstret var granar.

Trädstam efter trädstam, i tusental stod de som en naturens armé i strid mot civilisationen. Bara tågrälsen hade motat bort skogen, och jag såg på kartan i ett övergivet tågmagasin hur den gick som en milslång reva genom ett i övrigt orört landskap.

Mora-Gällivare, denna på sommaren så populära turiststräcka. Nu, i mars, var tågturen bara en enda lång uppvisning i enslighet och tomrum. Vi passade varandra perfekt.

Daniel Tynell hade precis gått i mål i årets Vasalopp när jag fick telefonsamtalet. Jag stod vid målgården, inte för att jag någonsin själv skulle delta eller ens kände någon som var med i detta anrika lopp, utan för att det var mitt jobb.

Jag arbetar på ett företag som organiserar och arrangerar de flesta av Sveriges stora tillställningar, från kändisbröllop till nobelmiddagar. Jag är otroligt duktig på mitt jobb. Nästan självutplånande duktig.

Med åren har detta arbete krävt resor, vänner, hälsa och förhållanden. Min lycka beror på företagets framgång, mitt välmående på mina chefers godkännande.

Det kanske låter hemskt, men jag älskar det. Har alltid älskat det. Mer än allt annat.

”Vi fick det! Och det är ditt.”

Min chef behövde inte säga något mer. Den senaste tiden hade det bara funnits ett fokus på kontoret: Kronprinsessans bröllop.

Detta århundradets evenemang, kanske det sista kungabröllop Sverige någonsin får uppleva. Om vi fick bli det företag som hjälpte hovet att arrangera bröllopet skulle vår lycka vara gjord.

Om jag fick huvudansvaret skulle min lycka vara gjord, min karriär för evigt tryggad.

”Kom tillbaka till Stockholm så fort du kan, första mötet med hovet är på fredag” fortsatte min chef och la sen på luren.

Jag kände hur ett enormt leende sprack igenom min annars så allvarliga fasad. För ett ögonblick jublade jag euforiskt med resten av den folkmassa som samlats för att heja från skidåkarna.

Sedan slog insikten mig som ett brännbollsträ i bakhuvudet. Första mötet är på fredag. Jag ska gifta mig på fredag.

Jag kunde nästan höra hur mitt liv började knaka i fogarna, känna vinddraget när det stenhårt åtdragna nystan som var min verklighet började lösas upp.

Det fanns hundratals företag som mer än något annat ville jobba med bröllopet. Och på varje företag fanns hundratals anställda som inte skulle tveka att ljuga, förföra och bedra för att få huvudansvar.

Ett missat möte och min plats skulle fyllas av någon annan. Och jag ville så otroligt gärna ha jobbet.

Min vid det här laget överhettade hjärna nästan värkte av längan att få det. Men mitt hjärta bankade frenetiskt i protest.

Jag skulle gifta mig på fredag!

Plötsligt kändes det som om jag blev anfallen från alla håll, som om hela skidstadion krympte runt mig och hotade att pressa mig sönder och samman. Jag kippade efter luft och började plöja mig genom de flaggviftande folkmassorna.

Mot tågstationen, jag måste ta ett tåg hem och lösa detta! Jag lyckades hitta min hyrbil och körde som i en dimma mot stationen. Men när jag försökte köpa en biljett visade det sig att inga fler tåg gick mot Stockholm förrän imorgon.

Utan att tänka och med ett lika oförklarligt som desperat behov av att fly undan klev jag helt enkelt på det första bästa tåg jag såg.

Innan det rullade iväg från perrongen lyckades jag uppfatta destinationen på en neonskylt utanför fönstret: Gällivare.

”Vi kommer snart att göra ett kort stopp i Sorsele för byte av lokförare” ekade konduktörens röst i tågets högtalare.

Sorsele? Namnet sa mig ingenting. Jag hade inte lämnat Stockholm för annat än Kanarieöarna innan jag var 16 år och blev kär i en pojke som bodde i Sigtuna.

Bortsett från ett par skidsemestrar i Åre hade jag aldrig varit så långt norrut i hela mitt liv. Norrland skrämde mig.

Storheten var avskräckande, och tanken på att en yta som hade kunnat rymma hela London istället bara rymde ett par renar och några fjäll var på något sätt mer än jag kunde tåla. Jag har alltid älskat storstadens myller.

Det måste vara mycket svårare att tappa bort sig själv i Norrland, att bli en pytteliten och oviktig del av en enorm massa som är helt omedveten om varje enskild individs existens.

När vi stannade till insåg jag att jag borde höra av mig till någon.

Jag visste inte hur lång tid som gått sen tåget lämnade Mora, men det måste ha varit länge. På kartan såg avståndet svindlande långt ut. Jag borde höra av mig, men av någon anledning tvekade jag.

Till vem skulle jag ringa? Inte till jobbet. Inte hem. Ingenstans där jag kunde bli påmind om detta brutala beslut jag visste att jag var tvungen att göra.

Under hela mitt liv har jag fattat snabba beslut, analyserat fördelar och nackdelar, systematiskt bearbetat alla problem jag någonsin ställts inför. Men nu kände jag apatin koppla ett grepp kring min kropp.

Jag orkade inte tänka, inte analysera. Jag ritade ett plus och ett minus på en servett i ett slappt försök att organisera mig, men tankarna ven runt i huvudet och jag förmådde inte fästa en enda på min provisoriska lista.

Det här var ett problem jag inte förstod hur jag skulle lösa, och den insikten fick mina händer att bli tunga som bly.

Så jag gjorde något jag inte gjort på åratal. Jag stängde av mobilen och tittade ut genom fönstret. Problemet måste lösas, men inte nu. Inte nu.

”Jasså, och vad ska du göra i Gällivare?”

”Ehm, jag ska gifta mig”

Jag hade suttit och dagdrömt när kvinnan i sätet bredvid mig ställde sin fråga. Suttit och tänkt på dagen då Olle och jag träffades.

Jag var 26 och hade precis fått mitt andra magsår. Han var sjuksköterska på St. Görans, och trots att jag egentligen var rädd för sjukhus kände jag mig trygg hos honom.

Han tog hand om mig bättre än någon annan jag kunde minnas, och när jag lämnade sjukhuset följde han liksom med.

Det var fyra år sedan och inte en dag går utan att jag undrar hur han står ut med mig. I början blev han ledsen när jag tvingades hoppa över romantiska middagar, missade hans telefonsamtal och umgicks mer med datorn än med honom.

Jag antog att han skulle lämna mig snart, bli ännu en i raden som fallit offer för mitt arbete. Men trots att jag hade varit beredd på det från början, från första sekund stålsatt mig för det tillfälle då han bara inte skulle orka längre och gå sin väg, så råkade jag förälska mig i honom på riktigt.

Jag ville inte att han skulle försvinna från mitt liv. Så när han, efter ungefär sex månader, frågade ”vill du verkligen ha mig i ditt liv? ”så tror jag inte att jag ljög när jag svarade ”mer än allt annat”.

Efter den dagen slutade Olle att bli sårad av min frånvaro. Han lämnade mig inte, utan valde istället att acceptera hur jag levde mitt liv och nöja sig med vad jag kunde ge honom. Det var mer än jag någonsin kan komma att förtjäna, och jag kan bara hoppas att jag lyckats göra honom lite lyckligare.

Och nu ska vi gifta oss.

Kvinnan i sätet bredvid mig frågade var i Gällivare jag skulle hålla ceremonin.

”Ursäkta?” sa jag förvirrat

”Ja, du sa ju att du skulle gifta dig i Gällivare”

”Åh, nej, jag ska gifta mig sen. I Gällivare….vet jag inte riktigt”

Så vände jag mig bort från hennes konfunderade ansikte och gav mig själv till det enda som skulle kunna stilla mina tankar, sömnen.

Jag brukar alltid sova oroligt och drömma hemska mardrömmar, men här på tåget, i fullt solljus och utan varken kudde eller täcke, sov jag plötsligt djupt och drömlöst.

När jag vaknade var kvinnan borta. Istället satt där en gammal man med grova händer och ovårdat skägg.

Han satt och stirrade rakt fram med ett underligt litet leende på läpparna. Jag vet inte varför, men jag greps av en intensiv lust att prata med honom. Kanske för att han såg lite ut som min morfar gjorde när jag var liten, kanske bara för att han inte såg det minsta ut som någon från mina snäva kretsar i Stockholm.

Egentligen ville jag fråga honom vad jag skulle göra med mitt liv, vad jag skulle göra med detta enorma beslut som hängde över mitt huvud. Men blygheten tog överhanden, och istället sa jag

”Vet du vart vi är?”

”I skogen.”

”Ja, det ser jag. Men vart i skogen?”

”Spelar det någon roll? Den ser likadan ut överallt”

Han pratade med den bredaste norrländska dialekt jag någonsin hört, hela tiden utan att släppa det lilla leendet.

Efter en stunds tystnad frågade även han mig vad jag skulle göra uppe i dessa trakter, och den här gången kände jag hur behovet att bekänna, att få råd blev överväldigande. Min hjärna skrek efter en livlina, och även om denna man kanske inte var den mest väntade av personer att be om hjälp från så satt han där bredvid mig.

Satt där med skägg och leende och såg ut som min morfar.

Så innan jag kunde hindra mig själv forsade allt ut. Jag berättade allt om hur jag hade fått mitt livs största chans på jobbet, och hur det första mötet var samtidigt som min bröllopsdag.

Jag berättade om hur jag inte kunde göra valet, och istället hade gått på första bästa tåg, vilket nu ledde mig till det avlägsna Gällivare.

Men jag lyckades inte hindra mig själv där. Jag berättade allt om Olle och hur ledsen jag blev varje gång han blev ledsen, och hur jag aldrig ville strunta i honom egentligen, men jobbet krävde så mycket tid och energi och det var bara något man fick finna sig i.

Där tog all min kraft slut och jag lutademig tillbaka i sätet.

Jag vågade inte riktigt titta på mannen vid min sida, jag väntade mig att han skulle vara både rädd för och irriterad på denna fruktansvärda storstadskvinna som upptog hans tid med sina ytliga och egoistiska problem. Men precis när jag började göra mig redo för att be om ursäkt talade han

”Men vad skulle hända om du struntade i jobbet då?”

”Ehm…vadå strunta i? Man kan inte strunta i sånt”

”Varför inte?”

Frågan fick det att gå runt i huvudet på mig.

Strunta i jobbet?

Under all denna tid, alla missade semestrar, tynande vänskaper och sömnlösa nätter hade tanken att strunta i mitt arbete aldrig slagit mig. Jag älskade ju jobbet!

Visst, jag offrade mycket för det, men å andra sidan fick jag så mycket tillbaka. Det sa jag till mannen vid min sida

Han ville veta vad jag fick tillbaka.

Jag tror att det var när jag räknade upp de saker jag ansåg att mitt jobb gav mig som jag insåg hur futtigt det var. Status, tillgång till stora fester och tillställningar, bekräftelse, erkännande, pengar.

I början av samtalet hade jag nog vetat, innerst inne, att jag skulle välja jobbet före mitt bröllop. Att jag skulle riskera förhållandet med den enda människa som faktiskt var kapabel att stå ut med mig för ett jobb. Att jag skulle avsäga mig min egen lycka för att organisera någon annans.

Men nu började ett ljus tändas någonstans i mitt huvud. Någonting började långsamt gå upp för mig. Och då, som för att knuffa mig över kanten till denna nya insikt sa mannen

”Jag har inget av det där, men jag är ganska nöjd ändå jag. Mina barnbarn kommer och hälsar på ibland, jag har fått en guldklocka efter 25 års tjänst för Svea Skog. Min fru och jag löser korsordet i ICA-kuriren tillsammans. Det räcker bra det också. Det är lätt att vara lycklig så.”

”Om några minuter anländer vi till Gällivare, slutstation för denna resa.”

Konduktörens röst avbröt den ekande tystnad som uppstått efter mannens ord. Jag kunde inte komma på något att säga till mannen, men hans ord forsade fram i mitt inre och fullkomligt krossade alla de övertygelser jag byggt mitt liv på de senaste 10 åren.

Det kändes som jag befann mig i ett vakuum, ett enormt svart hål där allt jag trodde att jag visste om mig själv och mitt liv bara försvann. Än hade jag inte förstått vad jag skulle ersätta det med. Så jag frågade

”Vad ska jag göra?”

”Det min vän, vet bara du.”

Vi kom fram till Gällivare.

Jag satt kvar medan de andra resenärerna lämnade tåget, jag kunde bara inte uppbringa den enorma styrka det krävdes för att resa på sig. Mannen bredvid mig stannade en stund, men så reste han sig, plötsligt och utan ett ord, och gick sin väg.

När jag såg honom gå tänkte jag på min mamma som suttit i kassan på Ica hela sitt liv. Jag hade bestämt mig någon gång under tonåren att hon omöjligen kunde vara lycklig.

Att en sådan obetydlig tillvaro aldrig skulle kunna fylla de krav för lycka som vi människor har. Men när jag tänkte efter kunde jag inte komma på några direkta bevis på att hon någonsin varit annat än nöjd. Hon kunde sova om nätterna. Hon hade vänner. Och hon hade aldrig haft ett magsår.

Sedan tänkte jag på Olle.

På att lösa korsord med honom om 30 år. På att ha tid att lösa ett korsord med den man älskar.

Vad skulle hända om jag struntade i jobbet? Den del av mitt liv som jag spenderat oändligt mycket tid och energi på skulle haverera fullständigt. Men å andra sidan så skulle kanske den del av mitt liv som jag glömt bort få plats.

Den del som gör en lycklig utan magsår, stress och yttre bekräftelse. Den del som löser korsord.

Till slut blev jag tvingad av tåget av en trött konduktör.

Jag vandrade planlöst genom Gällivare, utan något mål eller energi att skaffa ett.

Efter ett tag kom jag till ett gammalt villaområde, där trähusen omgavs av kala träd och diverse gungor och lekställningar för barn.

Och där, i kanten av kvarteret, såg jag huset. Det var gammalt och obebott, glasen fattades i en del rutor, andra var igenspikade. Stora granar växte på tomten.

Jag gick fram till grinden och lästen den skylt en mäklarfirma satt upp, antagligen utan några som helst förväntningar på en försäljning.

Så vände jag mig om och tittade på utsikten. Långt borta, på en granbeklädd kulle som stack upp ur skogen likt en livboj i ett enormt hav såg jag en kyrka.

Plötsligt kom insikten till mig. Allt den gamle mannen hade sagt, resan, allt jag struntat i under åren, Olle och alla gånger jag sårat honom lade sig bara på plats i mitt huvud och så visste jag bara. Jag visste precis vad jag skulle göra.

Det var isande kallt och skymningen hade för länge sedan fallit, så jag började småspringa in mot vad jag trodde var Gällivare centrum. Väl framme ringde jag mäklaren.

Sedan köpte jag ett vykort och skickade det till den enda som egentligen betyder något. Jag skrev:

”Är i Gällivare, kom så snart du kan.

Gift dig med mig här.

Få familj med mig här.

Lev med mig här.

På riktigt.”

Mer läsning

Annons