Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det åter liv i Vangenhuset

"Vi älskar Rossön och människorna här", säger Abdylkadni Goshi från Albanien och tittar på bybon Pål Jansson. "Vi älskar er också", svarar Pål. Sedan brister han ut i gråt.

Migrationsverket har kallat det "Rossö-andan", de ideella krafterna som verkat för att åter ge liv i Vangenhuset och kunna ge människor på flykt en plats att bo på. Lokaltidningen Strömsund åkte till Rossön och träffade eldsjälar och glada bybor, men också flyktingarna Odisho Chimon, familjen Goshi och 13-åriga Luis som har fått växa upp alldeles för snabbt.

Annons

För två år sedan var Vangenhuset rivningshotat, men Rossöborna protesterade ljudligt och fick politikerna att tänka om. I oktober förra året fick RSFF, Rossöns samhälls- och företagarförening, köpa huset för en symbolisk krona, vilket blev en viktig seger.

– Vi pratade om att hyra ut den som sommarbostäder och tillfälliga boenden men det hördes också en del skitsnack om bärplockningsverksamhet, minns Pål Jansson, aktiv i RSFF.

Han kontaktade Migrationsverket och hörde sig för om möjligheten att ta emot asylsökande flyktingar i byn. Och den 13 februari kom det första syrianerna och eritreanerna. Nu är flera av de tolv lägenheter i huset bebodda.

– Det är underbart att huset används igen, en otrolig glädje kulturellt och ekonomiskt. Nu har vi hela jordgloben här och Rossön är inte en återvändsgränd, säger Pål.

För Bodums skola har flyktingarna varit avgörande. På förskolan Smultronstubben gick tidigare 5 barn, nu är de 16 och skolans elever har också ökat med 5 elever.

– I dagsläget är det avgörande. Skulle inte det här samarbetet finnas så skulle inte skolan finnas. Och om Vangenhuset är fullt så hålls Ica och skolan i gång och då finns det jobb, säger rektorn Anna Lidén.

– De är väldigt framåt trots att de bara varit här någon månad, säger förskolläraren Nina Sundin och berättar att hon får höra krigsberättelser ibland och att de haft en temadag kring det.

Vi följer med Pål till Vangenhuset och träffar familjen Goshi från Albanien som tar emot oss med varm hand.

– Rossön är ett bra ställe och skolan är jättebra, vi älskar Rossön och människorna här, säger pappa Abdylkadni Goshi.

I en annan lägenhet bor Luis med sin mamma och två syskon. Han är 13 år, men känner sig redan som vuxen. Han är äldst av syskonen och hans mamma kan inte svenska, därför får han sköta en stor del av kontakten med socialtjänsten och Migrationsverket när han följer med mamma.

De kom från Albanien till Boden för två år sedan och för två månader sen till Rossön. För några veckor sedan fick de hem ett papper med information om att de ska utvisas, något som skrämmer familjen.

– När jag var 5 år bråkade min pappa med en man som tog fram ett vapen, då kom min farfar och sköt honom, säger Luis nedstämd.

Nu lever de under ständigt hot.

– En av den döda mannens söner skickar bilder till mig på sig själv där han håller i vapen för att hota mig. I mitt land får man göra som man vill, säger han och tar fram sin dator och visar bilder på en ung man med mörk blick som visar upp olika vapen.

Förutom rädslan att behöva åka tillbaka lever familjen med en ständig rädsla att bli hittade av sin egen pappa och man.

– Det är bara jag som vet vad mamma har gått igenom. Hon har blivit slagen, våldtagen... han var dum mot oss.

– Jag är jätterädd varje natt och drömmer mardrömmar om Albanien och det farfar gjorde. Om vi åker tillbaka till Albanien hittar pappa oss men Migrationsverket tycker vi ska åka tillbaka eftersom det inte är krig där. Men i mitt land har vi krig mot varandra, säger Luis.

• Hur ser du på framtiden?

– Jag vill vara i Sverige med familjen, vara glad och glömma bort allt som har hänt.