Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Nu får du inte bli rädd, men pappa dog vid halv tolv i dag."

Den här helgen tänder jag ett ljus på graven och tänker extra mycket på min pappa, för på måndag är det 30 år sedan han dog.

Annons

För tio år sedan hade jag levt första halvan av mitt liv med en pappa och andra halvan utan – nu har jag levt tio år längre utan pappa än med.

Pappa dog i väntan på en hjärtoperation som aldrig blev av, eftersom han helt enkelt blev för sjuk.

Den jobbigaste tiden, året fram tills hans död, var jag nästan inte hemma någonting, utan det var mamma som fick dra det tunga lasset. Jag var au pair i London och hann bara vara hemma en månad innan det blev Göteborg och Journalisthögskolan.

Visst såg jag att pappa hade tacklat av och blivit förändrad medan jag varit borta, och visst oroade jag mig för hur det skulle gå, men när man är 20 år och flyttar hemifrån är man en självupptagen person som upplever att världen bara kretsar runt just precis henne.

Visst hade jag täta telefonrapporter från mamma, men jag var 80 mil hemifrån och skulle ge mig i kast med något jag aldrig gjort förut. Utbildningen, den nya staden och alla nya människor var det som fyllde mina dagar och tankar. 

Men jag minns en natt när jag inte kunde somna utan låg i den nya sängen och liksom kippade efter andan. Det kändes som jag skulle bli tokig. Jag skrev i dagboken och grät.

Två veckor innan pappa dog var jag hem över helgen och träffade honom på Östersunds sjukhus. Så tunn han var! Verkligheten träffade mig med full kraft. Var det verkligen realistiskt att tro att han skulle klara en operation? När mamma och jag skulle gå följde han oss till hissen, men var tvungen att åka rullstol tillbaka till salen eftersom han inte orkade gå. 

Det var sista gången jag såg honom.

Sedan kom beskedet från Uppsala – det blir ingen operation, det går inte. Jag och min bror spekulerade tillsammans – lever pappa över jul?

Det gjorde han inte.

Jag hade alltid trott att jag på något vis skulle känna i både kropp och själ när pappa dog, även om jag inte var där. Men så blev det inte alls. Tvärtom. Fredagen 18 november blev en dag när jag var enormt glad. 

K, som gick i parallellklassen och som jag var så förälskad i, verkade vara intresserad tillbaka, och just den här dagen skedde det som jag fantiserat om i dagboken innan jag gick till skolan: K föreslog att vi skulle träffas så att han kunde spela in några skivor till mig, och vi bestämde att det skulle ske på lördag kväll. Jag trodde jag skulle sprängas av lycka!

Jag kastade mig över dagboken när jag kom hem och berättade att sanndrömmen slagit in, vi hade en dejt!

Sedan ringde jag hem till mamma, som sa: "Oh, vad bra att du ringer. Nu får du inte bli rädd, men pappa dog vid halv tolv i dag."

När man får livsavgörande besked på telefon kan man ibland reagera med oförståelse. Det gjorde jag. 

Mamma tyckte att jag skulle ta nattåget hem, men jag, som ju var förälskad och hade en dejt med K nästa kväll, sa att jag åker hem efter helgen i stället. Däremot ställde jag in kvällens biobesök med klasskompisen I.

Sedan började ett telefonerande kors och tvärs till släktingar och vänner. Till slut ringde min bror och sa att han tyckte att jag verkligen borde åka hem nu, i kväll, för mamma låter så ledsen.

Och då äntligen förstod jag.

Min morbror skjutsade mig till stationen och på perrongen köpte jag den sista sovvagnsbiljetten som fanns kvar. I tågkorridoren träffade jag en skolkompis från Östersund som jag pratade länge med om allting annat än det faktum att min pappa hade dött tidigare i dag. Tanken på att lägga mig i kupén med tankar som gick runt, runt, runt kändes outhärdlig. På morgonen tog jag en taxi hem.

Det har gått 30 år, men jag minns ändå exakt hur det såg ut när mamma öppnade dörren till lägenheten medan jag fortfarande gick uppför trappan. Jag vet precis vilket nattlinne hon hade på sig. Och när vi kramade varandra började hon gråta.

Efteråt har jag alltid tänkt att anledningen till att jag fick vara så glad den dagen pappa dog, var för att han då fick frid och slapp plågas mer. Det har tröstat mig.

När jag åkte tillbaka till Göteborg efter begravningen hade jag ett svart sorgeband på min vita jacka. Det låter som någonting från 1800-talet, men jag tyckte det var fint. Det var en hyllning till den älskade person som dött.

Och nu, 30 år senare, hyllar jag honom genom att tända ett ljus.

Jag, som vid fyllda 50 fortfarande är pappas flicka.