Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu får runstenen sitt eget sångspel

"Ristarna ser vi är komna
Mästaren för dem till stenen
Runor är huggna – där står
Allt vad han Östman har manat
Nu får vi höra om allt
Om tecknen som tidender täljer"

Barbro Nilsson, Elisabeth Claesson-Trång och Inger Jonsson rör sig rytmiskt när de sjunger rollerna som de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld.

Calle Hernmarck har lagt en grundrytm på mungigan och stämningen från Berta Magnussons textrader sprider sig i rummet.

Ungefär så som matoset silar in från lokalen intill. Vi befinner oss i baren/samlingsutrymmet på Krokoms Wärdshus och utanför dörren serveras söndagsluncher för fullt.

Här inne bland ölsejdlar och cafébord trimmas medlemmarna i kulturföreningen Barke i den gemensamma viljan att föra det jämtländska kulturarvet vidare.

Fredag och lördag 16–17 november på Storsjöteatern spelar ensemblen Bertas nyskrivna pjäs "Stain", som sätter in Frösöstenens historia i sitt sammanhang för att bevara kunskapen åt nya generationer:

– Egentligen har jag jobbat med den här pjäsen i 30 år. Den har följt mig så länge och nu ska det slutligen bli av, säger Berta och spänner blicken i mig.

Så skämtar hon lite om något som gick fel, Stig Ulvild ger henne en vänskaplig gliring, men det är inget tvivel om att detta är på allvar.

– Stenen är unik. Vi måste föra traditionen vidare, det är vårt arv.

För det arbetet har Barke och Berta knutit till sig konsulter som språkvetaren Perry Ahlgren från Föllinge och professor Henrik Williams i Uppsala, den senare föreläste häromveckan om Frösöstenen på Länsbiblioteket inför andäktig publik.

Musiken är specialskriven av Näskott-körens ledare Elisabeth Claesson-Trång:

– Jag har tagit med mig några herrar ur kören, vi trivs ihop och tycker det är spännande att vara med. Bertas texter fick jag i vintras och har jobbat med dem under våren, det är en fantastisk utmaning, säger Elisabeth.

Herrarna visar sig vara så sjungsugna att de fortsätter lägga stämmor efter repetitionen tillsammans med Elisabeth, hamnar i ett hörn och kör igenom sångerna igen.

Elisabeth jobbar också nära föreställningens multiinstrumentalist Calle Hernmarck, som även spelar Tryn i pjäsen, jämten som ristade runorna på stenen. Calle trakterar allt från lyra och gethorn till mungiga, trumma och andra samtida instrument.

– Han är en klippa, fastslår Berta.

– Detta är så fantastiskt roligt, svarar han.

Stig Ulvild är veteran inom Barke och numera dess ordförande, han spelar bland annat Asbjörn som enligt stenen lät bygga bron, eller om det kanske var en brygga, något som kom att diskuteras när Henrik Williams höll sitt föredrag.

Frågan om "bron" egentligen var en brygga ledde omgående till en ordväxling på ÖP:s hemsida, vilket bevisar att den jämtländska historien fortfarande engagerar många invånare i länet.

Koreografin och danserna skapas av Barbro Nilsson som också jobbat ihop med Berta i flera år nu:

– Vi har lånat en del dräkter av Österhus Vänner.

Och Bertas texter varvar jamska med latin, nyskrivna strofer med delar ur den kristna liturgin. Och målar fram hur det kan ha låtit när det omsorgsfulla arbetet med Frösöstenen slutligen var klart:

– Nu vål e spännande! N henn runmästarn ske syyn stein – häll runan. Han e brano krävande – mann n Tryn e husku.

Tre föreställningar på två dagar, sedan är det över. Men stenen står kvar. Än så länge inramad av den tidigare landstingsborgen. Eller om den kanske ska flyttas. Den första kända jämtländska urkunden och det första dokument där Jämtland uttryckligen nämns.

Henrik Williams var entusiastisk när han besökte Östersund:

– Fler runstenar i landet borde hyllas med spel som detta, det är levande historia!

Fredag 16 november 19.00 Storsjöteatern

Lördag 17 november 15.00 och 18.00 Storsjöteatern

Barbro Nilsson, Elisabeth Claesson-Trång och Inger Jonsson spelar de tre nornorna Urd, Verdandi och Skuld

Inger Jonsson.

Tomas Larsson tomas.larsson@op.se