Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu öppnar ÖFK sin konstutställning

Är Alexis Mendiolas tavlor lika grandiosa som hans spel på planen? Är Ammar Ahmed lika teknisk med målarpenseln som med fotbollen?
I dag öppnar Östersunds FK sin konstutställning.

Annons

Det var en dag i maj. Solen var stekhet och vi samlades på konstnären Kajsa-Tuva Werners innergård i centrala Östersund för att göra konst. Vi var många. Det var spelare, ledare, journalister och alla möjliga i en klatschig röra av mångfald och färger.

Kort sagt, det var Östersunds fotbollsklubb på konstakademi. Och jag var där. Mitt första intryck var så där.

Någon målade en cykel.

Någon klistrade pappersbilder.

Någon tittade på när Kajsa-Tuva instruerade från ett långbord med mängder av utskrifter på spelarna som de nu skulle göra konst av.

Men de flesta låg faktiskt i gräset och vilade. Slöa, slappa och nästan lite ointresserade. Som ett gäng högstadieelever på exkursion låg de där i all sin bekvämlighet och lapade sol i gröngräset.

Alltmedan den energiska lärarinnan stod en bit ifrån och mässade.

Målvakten Petter Augustsson satt i en stol och tittade på när Ammar Ahmed målade en cykel rosa.

Han sa:

– Det är min cykel. De målar den åt mig.

Petter, lite av ordningsmannen. Erfaren. Gammal i gemet. Pappa i gänget.

Pappa Petter.

(Om några veckor hade han bytt klubb och lämnat gruppen).

Det visste han nog inget om när han sa till mig:

– Att bli utbytt är en del av jobbet. Det är ett måste för en klubb på den här nivån att byta spelare.

Lite på sidan, på behörigt avstånd från de övriga, satt lagets båda mexikanare, Alexis Mendiola och Eder Lopez Carreras i en studsmatta och snackade. Som två bröder höll de ihop. Jag försökte närma mig, prata lite engelska, men det var svårt. De svarade yes eller no, och den ene tittade alltid på den andre för att liksom få bekräftelse innan han svarade. Innan sommaren blivit höst skulle paret splittras.

Ammar Ahmed var den energiske. Full av energi hittade han de snabba lösningarna och var den som hela tiden låg i framkant. Som testade.

– Jag har slutat tänka, berättade han.

Sedan han slutade tänka och började göra saker har det gått bättre på planen.

– Tänker man för mycket tappar man till slut intresset för det man håller på med, sa han och målade en hyllning till både ÖFK och sin moderklubb i Fisksätra.

Luca Peric var den tyste skämtaren som kunde sätta ansiktet framför kameran när jag filmade, eller som stötte till mig i sidan när jag skulle ta bilder.

Och så alla de andra, några blyga, förundrade, men också lite nyfikna.

När Kajsa-Tuva klämtade i vällingklockan och ropade ut de grillade korvarna vaknade också Brwa Nouri, Connor Ripley och de andra från vilan i gräset och reste sig upp.

De åt sina korvar och så la de sig på marken igen.

Jag tänkte: Vad ska det bli av det här?

En rosa cykel, är det vad vernissagen om ett par månader har att erbjuda?

En sketen rosa cykel? Resultatet av 20 unga mäns samlade strävan och kraft? Skulle deras konstnärliga strävan ge avtryck på konstgräset också?

Jag tvivlade.

Så gick veckorna.

Det var en dag i augusti. Det var den värsta åskdagen i mannaminne. Regnet dränkte den lilla staden vid Storsjöns strand. Det var svart, mörkt och hotfullt över Östersund som nedtryckt i granskogen fick ta emot piskrapp efter piskrapp.

Jag hukade under blixtarna när jag gläntade på dörren till exercishuset på Stadsdel norr där ÖFK:arna nu åter stämt träff.

Jag häpnade.

Borta var tvehågsenheten och eventuella rädslor och farhågor. Här låg ingen och vilade, här fanns ingen likgiltighet eller vila.

Och den rosa cykeln var borta.

Jag insåg nu att den och allt annat som de uträttat under den här tiden var resultatet av Kajsa-Tuvas intentioner med kursen. Att varsamt vagga in gruppen i trygghet. Successivt har svårigheterna stegrats.

För att de sedan skulle explodera i kreativitet och ställningstaganden. Att de skulle våga uttrycka sina känslor. Jag har under resan sett spelare och ledare öppna sig och berätta om sina svagheter och tillkortakommanden och jag har sett spelare som dragit ner byxorna från scenen.

Det har hänt mycket med gruppen efter den rosa cykeln.

Den här dagen skulle de enas kring ett statement.

– Försök att göra något som kommer från era hjärtan, som ni verkligen vill. Skriv inte bara Fuck off, låt era känslor tala, löd uppdraget från Kajsa-Tuva.

Emir Smajic föreslog i sin grupp att de skulle måla en ring av människor i olika färger mot en svart botten med en karta över världen i centrum.

– Det blir styrka genom mångfald, sa han.

Hans engagemang smittade av sig och snart var alla fokuserade på uppgiften. Och då menar jag alla, från spelare, marknadsmänniskor till kulturarbetare och tränare. Jo, även Graham Potter bidrog.

Så blev hela exercishuset en enda stor föreställning. PÅ olika håll skapade grupper av ÖFK:are budskap och ställningstaganden.

Tuffast var kanske gruppen med Robert Hammarstedt som en av medlemmarna. De tog avstånd från Sverigedemokraterna.

Robert sa:

– Det är en sak att vara förebild genom fotbollen, på planen gör man mer som man blir tillsagd. Genom konsten kan jag visa vem jag är och ta ställning.

Robert trodde också att han kan ha nytta av konstprojektet på fotbollsplanen.

När jag gick därifrån tänkte jag att klubben är inne på något bra. Genom att kulturen tar fotbollen i handen kan de uträtta stordåd.

Alltså, ÖFK borde sluta träna fotboll och måla tavlor i stället!