Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu var det ju inte vilken sak som helst som var borta. Det var min vigselring. Var jag ens gift längre?

Det börjar dra ihop sig inför sommarens stora kungliga bröllop (ja, jag tänker förstås på kronprinsessan och Daniel Westling – vem bryr sig egentligen om att lillsyrran Madeleine och Jonas Bergström också gifter sig?).

Annons

Själv gifte jag mig för snart 18 år sedan och har egentligen bara ett handfast råd att ge kronprinsessan: Håll fast i ringen! Annars kan det gå som det gick för mig.

Det här utspelade sig i mellandagarna 2001. Familjen hade som vanligt firat en tämligen stimmig julafton hemma hos oss tillsammans med föräldrar, svärföräldrar och andra släktingar.

I garaget stod svarta sopsäckar fullproppade med omslagspapper, tomma förpackningar och snören.

I vardagsrummet låg böcker och tidningar och julklappsspel och diverse småpryttlar i ett smärre ”jag orkar inte plocka undan det där just nu”-kaos.

I detta kaos slog maken och jag oss ned för att se en film. Städningen kunde gott och väl få vänta tills nästa dag, tyckte vi.

När jag ändå satt där i soffan passade jag på att smörja in fötterna med en maffig kräm som jag fått i julklapp. Men först tog jag av mig de fem guldringar som jag alltid bar (fördelade på fyra fingrar). Ringarna lade jag på bordet framför soffan, men när filmen var slut flyttade jag dem till vitrinskåpet i stället.

Det gick ett par dagar och jag skulle sätta på mig ringarna igen. Men ovanpå vitrinskåpet låg bara fyra ringar, inte fem. Vigselringen med de fem briljanterna var borta.

Jag vet inte hur ni gör när ni inte hittar saker på de ställen där ni är absolut säkra på att ni lagt dem, men jag blir litet dum i huvudet. Jag springer fram och tillbaka och i cirklar och tittar två och fem och tio gånger på fläcken där saken borde ligga men inte ligger. Den dyker ändå aldrig upp.

Nu var det ju inte vilken sak som helst som var borta. Det var min vigselring. Vigselring! Var jag ens gift längre?

Vi drog fram vitrinskåpet säkert fem gånger. Lyste med ficklampa. Ingen ring.

Vi tog bort alla dynorna i sofforna, vi lyfte på mattan, vi drog fram vitrinskåpet en gång till.

Ingen ring.

Jag tog påsen ur dammsugaren och gick igenom det läbbiga innehållet, men ingen ring.

Vi gick igenom de svarta sopsäckarna, vi gick igenom hushållssoporna (har ni någon aning om hur många värmeljus en normalfamilj slänger i soporna under julhelgen?), vi gick igenom fickor, vi pratade strängt med barnen, vi drog fram vitrinskåpet för tusende gången men inte heller nu hittade vi ringen som träddes på mitt finger 22 augusti 1992.

Vi pratade med en bekant som sades vara synsk, och hon trodde att ringen låg till höger på diskbänken. Det gjorde den inte – men jag hade lagt en annan ring där bara någon dag tidigare. Den hade jag dock inte sedan tappat bort utan lagt ordentligt i mitt smyckeskrin.

Till slut ringde jag vårt försäkringsbolag, och tvärtemot vad jag hade trott visade det sig att man visst kunde få ersättning för en borttappad vigselring. Min modell tillverkades fortfarande av juveleraren, och efter några veckor kunde jag hämta ut en ny ring som var precis som den gamla (fast mycket blankare). Jag var fortfarande gift.

Den gamla ringen hittade vi aldrig, trots att folk påstår att ”guld kommer alltid igen”.

För inte så länge sedan drömde jag att vi hittade ringen bakom spisen, så då var vi förstås tvungna att dra fram den för att kolla, men nej. Jag var ingen sanndrömmare. Någonstans hamnade ringen den där julen för nio år sedan, men jag tvivlar på att jag någonsin kommer att få reda på vart.

Så därför, Victoria, vill jag bara säga:

Bestäm en plats där du alltid lägger ringen när du tar av dig den, och håll sedan koll på den!

Kicki är redigerare och krönikör på ÖP.

Hennes ring är betydligt billigare än Victorias.