Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nya stigar och stilar på fullmatad konsthelg relationer briljant skönhet lekfullt spår

En av årets mest späckade konst­helger. Det var vernissager överallt i Östersund. I dag försöker konst­krönikan att sammanfatta upplevelserna, inte helt lätt visar det sig …

Nästa år är det hela 20 år sedan Kåre Henriksson hade sin första separatutställning på Galleri 92 i Östersund. Sedan dess har det blivit ett antal utställningar både här i Jämtland och runt om i landet. När det var vernissage i fredags så var det fyra år sedan den senaste utställningen på Galleri Remi.

Totalt är det 30 målningar som visas. Det är måleri i olja, akryl och äggoljetempera och oftast i blandningar av två eller tre av dem. Kåre Henriksson har ett inarbetat bildspråk där han låter linjer och andra mönster spela över ytan och där det i de färdiga innehållsrika ytorna framträder människor, landskap och här också en del figurer att känna igen från de affischer Kåre skapat till Storsjöyran sedan tidigt 1990-tal.

Men i utställningens helhet finns också den här gången ett annat lugn i temperamentet. De målade ytorna är inte alltid lika utsmyckade och späckade utan färgen kan få tala ett eget mer otuktat språk i flera av de större målningarna.

Färgerna är ofta klar och det röda har letat sig in ganska ofta. Två av mina absoluta favoriter är ”Tältsemester” och ”Familjen ute på äventyr”. Två målningar fulla av rörelse och händelser på olika sätt. Målningar att gå in i och låta sig uppfångas av.

En gång skrev jag att en ny utställning med Kåre Henriksson är det största i det lokala konstlivet. Kåre behåller den positionen med den nya utställningen. En utställning som innehåller prov på en hel del nya konstnärliga stigar och stilar utan att för den skull tappa den spänning som alltid funnits i hans måleri. Det här är väldigt bra måleri! Utställningen pågår till 12 november.

Gert Amanius föddes för 63 år sedan i Stockholm. Nu bor han i Jämtland. Den första utställning jag såg med hans måleri var på Galleri Tängtorpet för nu ganska många år sedan – då bodde Gert i Norge. I lördags var det vernissage hos Lars Bolin Gallery för en utställning med ett mycket speciellt måleri.

Temat är element i ordet betydelse som ”grundbeståndsdel”. I de här målningarna skapar lager av oljefärger och ett speciallack ytor som ofta är nästan monokroma, i vitt eller svart, men med inslag av kontraster i vitt, svart  eller orange eller båda. Spelet mellan färgerna och ytorna och de grova penseldragen bygger spänningar och relationer. Och det är just interventionen av det kontrasterande eller det i orange som får ytorna att kommunicera.

På ytan är detta ett abstrakt måleri. Det är väldigt konsekvent. Ibland känns allt som det är lite för mycket, lite för sökt. Men i vissa finns det ändå något utmanande, något som vill ut ur den tjocka färgen och lacken. Ett måleri som man bör unna sig att uppleva och ge lite tid. Utställningen finns kvar till 9 november.

Lennart Köpsén är väl kanske Östersunds mest kände arkitekt. Men vart femte år ställer han också ut sina akvareller hos Galleri S. Det brukar ofta bli en köpfest och riktigt trångt. Det är 31 akvareller som visas denna gång. Det tar sitt avstamp i landskap i Frankrike och Italien. Ibland söker han sig in i städerna.

Tekniken är briljant. Lennart var en av grundarna till Nordiska akvarellsällskapet och hans kärlek till utryckssättet är påtaglig. Men han blir allra bäst när avbildandet får ge vika för mer impressionistiska utsvävningar. När alla husen på bergsidan bara blir till streck och färgfläckar. I de målningar som drar åt det abstrakta finns en helt annan spänst och en slags frigörande upptäckarglädje som jag tar med mig från besöket på Galleri S.

Steven Jones, som bor i Karlstad, har en 30-årig karriär som studiokeramiker. Hos Drejeriet visas just nu fram till 12 november utställningen ”Shino and the edge”. Här finns bruksföremål som skålar av olika slag. Men roligare att se är de mer obrukbara föremålen.

Roligast är helt klart en serie mycket platta tekannor. De är väldigt spännande och väldigt snygga. Bara att de ser ut som något som ska användas, men ändå inte, är kul. Och te som konst är aldrig fel. Här finns också ett antal olika skulpturer med en torso i olika glasyrer. De har en minimalistisk skönhet, något ursprungligt i formen som tilltalar.

På Härke konstcentrum kan man från i lördags till 6 november möta konst av Anna Cronheden från Åre. Anna fick stor uppmärksamhet för sin designade kraftledningsstolpe som står vid Brattland. Hennes färgglada designade brickor, skärbrädor och kort är också populära.

Anna Cronheden har i framför allt sin grafik en underfundig humor där hon leker med till exempel kryssmarkeringar och fantasidjur. Grafiken är mycket lekfull och uppfriskande.

Det måleri i akryl som hon visar har en annan tyngd i uttrycket. Det handlar om målningar där ytan getts ett slags dis med små mönster i. Men i diset finns olika öppningar till en mer färgglad värld. Målningarna har getts titlar som ”Mindblow”, ”Öppen filtrering” och ”Livsfilter”. Metoden är konsekvent, men också begränsande. I ett enstaka verk fungerar det för mig. Men upprepat i flera verk blir det i stället ett sökande som inte alltid hittar sin form.

På Ahlbergshallen kan vi sedan i lördags möta en utställning med kollage, teckningar och installationer av Christina Langert.

Här finns papperskollage döpta till ”Snö” där det väldigt vita papperet får skapa en slags väldigt minimalistiskt linjespel, meditativa förskjutningar i en vit tomhet.

Teckningarna och installationerna handlar däremot om rum och föremål som hör boendet till. En gammal utdragssäng har försetts med papper som om den är ett arkiv, en sliten utesoffa får omges av  lite hotfulla eller kanske idylliska och välbyggda getingbon.

Och en trappa upp i den stora salen finns de två stora verken  ”I Lgh 26” och ”I Lgh 108”. Det ena består i en silikonformning av en fiskbensparkett. Det andra består i just alla delarna till en fiskbensparkett där vissa lagts ihop och andra ligger i högar som efter ett uppgivet försök eller i väntan på ny styrka.

Hela Christina Langert utställning upplever jag som en vilja att fånga de skärvor av liv som finns bland alla de spår som lägenheter och ting lämnar. Parketten vi går på, den har någon ritat, någon har sågat ut de perfekt formade delarna och någon har lagt ut den för att just vi varje dag ska vandra över den. Betyder det något? Och att getingarna tar material från utemöbeln och skapar sina egna smart formgivna bon på platser där vi inte alltid vill ha dem, har det någon mening eller ej?

En utställning att vistas i – i ordens rätta bemärkelse.

Christer B. Jarlås