Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Öijers skimrande guldklimpar

Annons

Få samtida poeter skulle komma undan med samma storvulna gester och romantiskt högstämda retorik som Bruno K Öijer byggt till sin persona och förädlat i sin särpräglade lyrik .

Till synes hopplöst otidsenligt vältrade han sig länge i bombastiska metaforer, som stigna direkt ur en smältdegel av svartsynta surrealister, påtända beatniks och svärmande högromantiker.

För tiotalet år sedan började han så dämpa sina fyrverkerier, skruva ner lågan i skärbrännaren och kondensera sina texter. Hans senaste samlingar har alltmer präglats av dova färger och avskalade penseldrag.

I dag utkommer ”Och natten viskade Annabel Lee” (Wahlström & Widstrand) som är ytterligare ett steg i hans pågående omgruppering, men ändå med kända spelpjäser.

Här finns en rad korta dikter, snarast aforistiska ögonblicksbilder eller reflexioner, varvade med vindlande vackra bildströmmar av den sort som varit hans varumärke, elektriskt högstämt men gripande.

Liksom alla romantiker återkommer han till döden, här markerad redan genom titeln, som syftar på Poes dikt om den dödsmärkta Annabel Lee.

Hon dyker nu upp på hans inrökta favoritcafé Gamla Kyrkogården en kväll när ”alla” är där – Poe, Whitman, Rimbaud, Baudelaire och Dickinson röker och pimplar whisky tillsammans med Dostojevskij och Hemingway, och formar en vindlande katalog över Öijers litterära och avdöda favoriter.

Scenen är en närmast övertydlig markering av hans förankring i den klassiska modernismen, vilket för säkerhets skull förstärks genom små blinkningar och droppade signalord ur mästarnas verk.

Således kraxar en korp ”aldrig mer” på Poes axel, Whitman röker präriegräs och Baudelaires ansikte förvrids till en ond blomma - allt i en eloge till föregångarna på vars axlar han står.

I andra strofer beskrivs Hank Williams´ död, här finns en tjurfäktare som viftar med en röd bordsduk mot havets skummande vita horn, Wild Bill Hickok går in på saloonen med sin kortlek, Crazy Horse undviker fotografen och poeten själv besöker Napoleons födelsehus.

Sidorna vimlar av ensamma, närmast mytologiserade män, fantasifullt, svärmande och skimrande. Öijer vill blåsa liv i de gamla bleknade vykorten och sägnerna, pojkboksberättelserna, det är både patetiskt och storslaget och ändå trampar han inte igenom.

Just där ligger nog själva konststycket, att skriva så nära traditionen och schablonen och ändå lyckas utvinna nytt guld ur materialet.

Det gör bara bra poeter.