Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Oksanen: För få fartyg för att hålla svälten borta

Utan mat svälter Sverige. Utan drivmedel, reservdelar, konstgödsel och mediciner bryter samhällsfunktioner snabbt ihop. Genom att lämna lagerhållningen under den eviga freden och avskaffandet av totalförsvaret så är Sverige nu vid vändpunkten då allt ska återupptas. Men det är ett Sverige som är mer sårbart och mer beroende av de globala försörjningslinjerna än under Kalla Kriget.

Vår ekonomi bygger på just in time. Även med förbättrad lagerhållning och ökad självförsörjningsgrad så är fria hav ett oavvisligt svenskt säkerhetsintresse. Däremot har vi inte en flotta för att svara mot de behov som ett importberoende land med Östersjöns längsta kuster ger.

Läs mer: Maten i totalförsvaret är landsbygdens bästa chans på årtionden

Hur illa dagens svenska flotta svarar mot de komplexa hotbilderna i vår tid framgår med plågsam tydlighet i Kungliga Örlogsmannasällskapets skrift ”En Marin för Sverige”. Sveriges sårbarhet med två olika havsområden och tre naturliga operationsområden (Bottniska viken med norra Östersjön, södra Östersjön med Öresund och Västerhavet) där en rad olika komplexa uppgifter som sjöövervaknings-, sjöfartsskydds- och kustförsvarsoperationer ska kunna lösas visar med all önskvärdhet det strategiska dilemmat. Dagens sjöstridskrafter uppgiften i ett operationsområde.

Till exempel att skydda Göteborgshamn och sjöfarten till och från Göteborg. Det skulle innebära att Gotland lämnades åt sitt öde och östkusten ligger oförsvarat till sjöss.

Ett annat strategiskt felbeslut går tillbaka ända till 1972 då behovet av att skydda den civila sjöfarten tonades ned.

Orsaken till dagens läge är förstås den kraftiga nedrustningen som drabbat även marinens stridskrafter. Ett annat strategiskt felbeslut går tillbaka ända till 1972 då behovet av att skydda den civila sjöfarten tonades ned, istället lades fokuset på invasionsförsvar. Det skapade en obalans som gör att Sverige än idag släpar efter i sjöfartsskydd, något som blivit viktigare att kunna lösa i takt med globaliseringen.

Dagens marin består av sju korvetter, sju minröjningsfartyg, två patrullfartyg, fyra ubåtar, två stödfartyg, ett signalspaningsfartyg, ett ubåtsräddningsfartyg, en amfibiebataljon, en röjdykarenhet och ett marint logistikförband samt några bevakningsbåtar och undervattensspaningsbåtar.

Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) rekommendation är en tredubbling för att möta utmaningarna. Och det brådskar med beslut, för ledtiderna är inte särskilt lämpade i vår tids otåliga facebookande. Att anskaffa ett fartyg tar normalt tolv år.

KÖMS pekar på att det finns några lågt hängande frukter att plocka. Dubbla besättningar på befintliga fartyg ger större förmåga att ligga ute till havs och läsa uppgifter. Två korvetter, Göteborg och Kalmar kan plockas ur malmpåse och bestyckas. Finland håller på att bygga större korvetter som också lämpar sig för sjöfartsskydd.

En än mer framåtlutad inställning än den som KÖMS redogör för vore att också införskaffa begagnade fartyg.

Här skulle Sverige kunna haka på beställningar och korta ledtiderna med minst tre fartyg. Dessutom kan Sverige komplettera med att beställa fler Visbykorvetter. En än mer framåtlutad inställning än den som KÖMS redogör för vore att också införskaffa begagnade fartyg, exempelvis från USA för att snabbare få till en förmågehöjning.

KÖMS vill också att Sverige avbryter försäljningen av två minjaktsfartyg av typen Landsort och istället rusta upp dessa. Därtill behövs beställningar av fler minjaktsfartyg, såväl som ubåtar. När det gäller amfibieförbanden så är dagens bataljon djupt otillräcklig. En bataljon vardera för de tre operationsområdena skissar KÖMS på.

Om man dessutom ser norra Östersjön som ett sammanhållet operationsområde ihop med Finland skulle Sverige behöva svara upp med lika mycket som Finlands bidrar med genom Nylands brigad. En amfibiebrigad som alltså kompletteras av en bataljon i södra Östersjön respektive en i Västerhavet.

Därtill behöver sensorssystemen längs kusterna uppgraderas, befintliga korvetter luftvärnsbestyckas och logistiskförband förstärkas, liksom bassäkringsstyrkor. En annan trång sektor är förstås personalförsörjningen.

....överför både isbrytare och sorgebarnet sjöräddningshelikoptrarna från Sjöfartsverket

Det finns också synergieffekter att hämta genom att förbättra samarbetet mellan Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Marinen. KÖMS konstaterar lite försiktigt ”att mycket därför står att vinna på annorlunda organisatoriska lösningar på detta område jämfört med de idag rådande.”

Exempelvis är minutläggning något som Sjöfartsverkets isbrytare kan användas till. Dessutom kan de nyttjas till bunkerfartyg, ledningsplattform, helikopterplattform och sjukvård för att nämna några.

Ett beslut att slå samman kustbevakningen med marinen, samt att överföra både isbrytare och sorgebarnet sjöräddningshelikoptrarna från Sjöfartsverket skulle höja den totala operativa effekten och uthålligheten.

Svensk förmåga till sjöss måste handla om att klara av sjöövervakning, kustförsvar och sjöfartsskydd i tre olika operationsområden. Kanske även kunna erbjuda delat ansvar för sjöfartsskydd så långt bort som Storbritannien i väster till Finland och Baltikum i öster. Närmare samarbeten med bland annat Finland kan bidra till att bättre lösa uppgifterna, liksom ett Natomedlemskap. Men alldeles oavsett andras bidrag behövs egna kölar för att lösa de komplexa och utmanande krav framtiden kan ha i sitt sköte.

Utan mat svälter Sverige. Utan en marin finns det ingen tillförsel av mat. Det är hög tid att ta en rad beslut. Normal anskaffningstid för ett fartyg är 12 år.

Tillägg: Onsdag 30/5 ordnar KÖMS en marinpolitisk debatt som går att följa i direktsändning.