Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ola från Hammerdal fortsätter skriva om unga i glesbygd – utsatta men inte svaga

”Alla som det var något med var tvungna att komma därifrån”.

Meningen dyker upp mot slutet av Ola Nilssons nya roman ”Hund-arna” (Natur & Kultur), som utkommer nästa vecka.

 

Själv kom sig Ola Nilsson, 37, bort från Hammerdal redan i tonåren och har hunnit leva i såväl Namibia som Berlin innan han landade i Stockholm – och sedan något år i Göteborg.

I en intervju jag gjorde för några år sedan förklarade Ola att han betraktar både Hammerdal och Stockholm som hembygd – och hatar båda.

– Jag är präglad av båda, på gott och ont.

– Hammerdal präglade mig som barn och det finns kvar som en referens. Jag hatar inte människorna där, men omständigheterna.

Han debuterade på det lilla Hammerdal Förlag med novellsamlingen ”Prosa åren 1995–2005”, följd av romanen ”Nattbete” (2007).

Båda skildrar utsatta unga bland oförstående eller likgiltiga vuxna – eller jämnåriga plågoandar.

Den nya romanen på storförlaget Natur & Kultur är den första i en svit av tre och även här kretsar handlingen kring en grupp ungdomar i ett mindre, rimligen norrländskt, samhälle.

Under landsvägsbron eller i avlägset belägna stugor hittar några av byns tonåringar de utrymmen där de ostört kan dricka, röka eller utforska en brutalt fumlig sexualitet.

De super ”tills de inte känner något av livet mer”, medan mörkret sprider sig i dem. Varje bak- säte är en fest och de har världens äldsta föräldrar.

Men trots att de lever hårt och under svåra omständigheter upplever jag dem som starka?

– Jag är glad att du säger det. Att vara utsatt är inte samma sak som att vara svag.

Förutom gruppens inre relationer beskriver din text huvudpersonernas förändrade hållning gentemot de vuxna, som snarast träder tillbaka eller mister sina roller av familjeöverhuvuden?

– Jag är intresserad av kraftförhållanden inom relationer och de spänningar som leder till maktförskjutningar. Man kan se alla relationer som en fråga om makt. Både på ett samhälleligt och mer privat plan.

– Om man dessutom ser relationer i termer av hur flocken fungerar blir makt något väldigt politiskt. Om makten förskjuts ändras hela grupp-ens sätt att fungera. Det gäller både på samhällelig nivå och i familjen.

Menar du att man också kan se din text som en allegori över hur samhället fungerar?

– Nej, det är ingen allegori i den meningen, men jag vill skildra de mekanismer som påverkar oss också i våra vanliga relationer.

Och maktförhållandena mellan bok-ens personer ändras förvisso ganska radikalt, också inom den relativt korta texten på 174 sidor.

– Det finns en tanke hos Nietzsche om dekadens som känns giltig här, och då menar jag inte dekadens i form av sex och knark utan om ett sorts nedåtgående sönderfall.

– Han menar att det inte är en människas situation eller predikament som gör henne dekadent, utan de lösningar som hon hittar på för att hantera situationen.

Det handlar om vilka val man gör i svåra situationer?

– Ja, det är där agnarna skiljs från vetet.

De filosofiska referenserna är naturliga eftersom Ola Nilsson på väg till sitt författarskap både har hunnit avlägga magisterexamen i idéhistoria och filosofi samt plugga kolonialhistoria i Namibia.

Men till vardags har han sedan många år livnärt sig på att köra tunnelbana i Stockholm och just nu spårvagn i Göteborg.

– Det handlar mest om att mina arbetspass på så vis kunnat läggas på kvällar och eftermiddagar eftersom jag föredrar att skriva på morgnarna.

– Men just nu är jag rejält less på att köra spårvagn i Göteborg. Här är avsevärt sämre arbetsmiljö än i tunnelbanan, sämre betalt och sämre villkor på alla plan. Det är förvisso 2010 och facket är svagt.

Ola Nilsson har nyligen sagt upp sig och flyttar tillbaka till Stockholm senare i vår.

– Det är där jag har mina sociala kontakter och relationer.

I Göteborg har han dock på närmare håll kunnat odla kontakterna med tidskriften Glänta, där han publicerat både noveller och essäer, bland annat med motiv från tunnelbanan.

När vi talades vid senast hoppades du kunna skriva fler essäer, kanske samlade till en bok, och att du egentligen såg novellen som det format som låg dig närmast?

– Jag har skrivit en del essäer, vilket roar mig. Men de får definitivt stå tillbaka för mitt skönlitterära skrivande. Jag söker den skapande handlingen och när jag hittar bärande berättelser sätter jag det skrivandet absolut först.

– Vad gäller formatet är både den nya boken och följande ganska korta, även om de inte är noveller. Men jag skriver även en del rena noveller.

Är alla tre romanerna redan skrivna?

– Den andra är nyligen antagen av förlaget och nu ska jag börja arbeta med den tredje.

Och hur kan man beskriva dem, någon har talat om en trilogi?

– Det är inte en trilogi i meningen att där finns en fortlöpande handling, snarare handlar det om att jag bearbetar teman som hör ihop.

– På något sätt är varje bok sin egen kris, men de här tre böckerna springer ur samma impuls och kris, och det är på det sättet de hör samman.

En kritiker har redan hunnit jämföra bokens korthuggna prosa med Lidman och Lindgren, vilket känns aningen schablonartat. Man kan lika gärna säga Robert Kangas. Eller rentav Ola Nilsson i egen rätt.