Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att håna trenderna eller hänga på

Det verkar inne att håna hipstertrenden och själv kan jag hänga på.

Annons

Söder och Stockholm verkar värst och när det heter SoFo och alla verkar äta Pulled Pork blir jag full i skratt. Det var nog ironi och en drift, men i filmen "Kärlek deluxe" med Martin Stenmark hejdar en kvinna i rosa klänning och högklackat en taxi genom att kliva ut i gatan och vinka – så är kanske livet i New York, men knappast i Stockholm. Vid sådana iakttagelser tänker jag att söderborna egentligen vill vara i New York. Att de blundar och fantiserar sig till andra hippare platser. Att hipstergrejen handlar om att vilja vara någon annan, någon annanstans.

Fast Åre kan vara samma sak. En hel by full med friluftshipsters som har lika fullt upp med trender som Södermalmsditon, bortsett från att trenderna här handlar om goretexplagg och skidbredder. Och det där går såklart också att driva med. Det går att ondgöra sig över de andra som för enkelt hakar på trender och det går att ondgöra sig över de som inte hakar på trender alls.

Själv fick jag bita mig i tungan häromveckan efter att ha kommenterat längden på byxor i ett sammanhang. Det var så här. Någon var helt rätt klädd. Ett coolt klädmärke, rätt skidor, smala stavar och mössa i stället för hjälm och så vidare. Allt var rätt stajlat och jag råkade se det. Men längden på byxorna var märklig för nästan hela pjäxan stack fram och det var nog okej på 1980-talet men förmodligen inte i dag och jag nämnde det för min kollega som stod bredvid och nickade i rätt riktning så han kunde se. Fast han nappade inte och plötsligt var det jag som förvandlades till den trendnervösa som inte kunde acceptera lite korta brallor och i övrigt också uppförde mig som stilpolis. Vilket verkligen är långt från min självbild men som alltså verkade vara ett faktum när någon genom att hålla käften höll upp spegeln och lät mig skåda mig själv.

Hela situationen påminner mig om att jag gärna följer med i utvecklingen men också försöker hålla distans till densamma. Jag dricker till exempel gärna IPA men hånar hela grejen med att allt ska heta Brooklyn och vara långkokat. Sedan många år undviker jag att beställa en stor stark men tycker att ölsnobberi bara är snäppet töntigare än maltwhiskeysnobberi. Fast att jag såklart gärna häller i mig av den senare drycken.

Lite samma är det med skidor. Jag tycker ägare av superfeta rockerskidor har förköpt sig eller helt utan egen vilja hakat på en trend, men ibland när jag tittar ned ser mina egna skidor ut som en halv brädgård. Det är alltid lätt att peka på de andra.

Det är med den insikten jag funderar över istiden. Svär över den. Det kan verka sent och ogjort att svära över istiden för mer än 10 000 år sedan men jag önskar att den inte slipat ned våra berg och gjort dem till låga böljande fjäll. Om inte istiden varit kunde vi haft berg som i Alperna och just när jag tänker så fattar jag att jag är lite friluftshipster, men i stället för New York målar jag Chamonix som drömplatsen att bo på. Jag är helt enkelt lite av trenden jag själv hånar. Fast jag lovar att aldrig mer tänka på byxlängder i liftkön.