Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om de man bygger sin framtid med

"När ska politikerna se till så att vi får framtidstro i inlandet." Kommentaren kommer från ÖP:s artikel om att Eniro lägger ner i Östersund och 64 anställda berörs.

Annons

Men Eniro är en droppe i havet om man jämför med försvarsnedläggningarna. Då försvann 1500 jobb i ett slag och när dåvarande försvarsminister Leni Björklund besökte Östersund 3 november 2004, protesterade tusentals människor framför Rådhuset.

Länstrafiken bjöd på resan för demonstranterna och anställda i Bergs kommun fick ledigt från jobbet med bibehållen lön. Men hon var i alla fall på plats, Björklund, och försvarade beslutet. Det ska hon ha.

När besökte en minister senast Jämtland för att ta ansvar för något? Far någon runt i de nordligaste länen för att försvara att halva landet bara föreslås få några ynka procent av pengarna i den nya infrastrukturplanen? Inte ens när Mittuniversitetet fattade det brutala beslutet att lägga ner Campus Härnösand tidigare i år, tog någon ansvar. Rektorn skyllde på utbildningsministern och ministern höll universitetsledningen ansvarig.

Synd och skam. Men om inte människor med makt tar ansvar måste medborgarna visa väg-en. Genom att återta medborgarskapet. Skillnaden mellan att vara kund – som vi tenderar att kallas i allt fler sammanhang – och att vara medborgare, är väsentlig. Som skattebetalare och kunder är vi ett antal individer, men som medborgare har vi uppdraget att tillsammans försöka formulera gemensamma mål för samhället.

Och när medborgarna reduceras till skattebetalare, blir politikerna inte mer än administratörer, på lokal nivå en slags välfärdsmäklare. Det man vill åstadkomma suddas bort av ett oavbrutet räknande av kronor och ören, kreativa personer trängs undan och politikerna växer ihop med förvaltningen. Man fjärmar sig. Allt är förutbestämt och Krokom ansiktslöst, som Stefan Nolervik skrev i veckan.

Ändå breder kundperspektivet ut sig. Det syns i tidningarnas kommentarsfält när människor som är missnöjda hotar med att flytta, ta sitt pick och pack och dra. Men det är svårt att bryta upp och därför riskerar en missnöjd kund att förbli just det; en som satsar sina skattepengar och väntar på leverans i form av skolor, vård, omsorg – men tycker sig få skit tillbaka. Medborgarskapet är något vackrare, en relation med den som styr där man åtar sig ömsesidiga förpliktelser.

En missnöjd medborgare är en person med potential att gripa in, samarbeta, förändra och mobilisera motstånd, som i manifestationen mot försvarsnedläggningarna.

Det är inte bara Eniro som försvinner från Östersund. Ersättningsjobben som kom efter nedläggningen av garnisonen sipprar också bort. Folkhälsoinstitutet flyttar lite försiktigt, Mittuniversitetet tvingas skära ner. Det sker inte i ett slag, även om det kan vara ett slag som behövs för att tända den medborgerliga gnistan. Men ingen politiker kan ingjuta framtidstro i ett inland som bebos av kunder. Kunder gör man affärer med. Medborgare bygger man sin framtid med.