Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om det omöjliga i att fly från sig själv

Tunnelbaneförare i många år, men också fil kand i filosofi och fil mag i idéhistoria.

Uppvuxen i Hammerdal, tidigare bosatt i både södra Afrika och Berlin, för tillfället tillbaka i Göteborg igen, men har inte återgått till att köra spårvagn där, som förra vändan i den staden.

I morgon utkommer tredje och avslutande delen i Ola Nilssons uppmärksammade romantrilogi med motiv från Norrlands inland.

Tre böcker som redan gett honom ryktet att ha skapat en hel litterär genre – den svenska versionen av amerikansk ”country noir” på norrländsk botten.

De båda första romanerna är tuffa beskrivningar av ordkarga unga människor som lever hårt bland sprit, avskalade relationer och övergrepp – alla på något sätt märkta av sin uppväxt i ett litet samhälle i Norrlands inland.

Våld, sex och oupphörliga fyllor präglar deras liv bortom de vuxnas kontroll, under broar, bakom uthus och dansbanor eller i bilbaksät- en – i rastlös och destruktiv väntan på att flytta någon annanstans. Dra.

Den avslutande delen följer ytterligare tre sådana personer, alla i 40-årsåldern, bosatta i Stockholm och barndomskamrater från samma by. Också de är de djupt präglade av sin okuvliga längtan bort, från byn och de trånga sociala relationer som de upplever kvävande.

Hatkärlek eller möjligen ren avsky. Men kan de egentligen fly sin uppväxt?

Ola Nilsson lämnade Hammerdal som tonåring och har tydligt markerat att han inte längtar tillbaka. Men han är också noga med att böckerna inte specifikt beskriver just Hammerdal:

– Jag avbildar inget existerande samhälle och jag är inte heller ute efter att ”ge röst” åt glesbygdens människor i små samhällen, som man hävdat på sina håll.

I en mycket läsvärd programförklaring i Aftonbladet Kultur i höstas slog han tvärtom fast att böckerna ”skapat nya människor med egna röster i en helt ny glesbygd i ett helt nytt Sverige som aldrig tidigare funnits”.

Tredje delen heter ”Kärlek- en skapar minnet”, 135 ganska glesa sidor, men med mycket förtätad text. En recensent som skrivit om bok- en redan innan den kommit ut kallar sviten för en triptyk – känns det som en bra beskrivning?

– Jadå, det är inte så dumt. Det ger en association till tre bilder som hör ihop. Och jag ser lika gärna de här böckerna som en tredelad roman. På flera plan hör de ihop, men kan också läsas separata var och en för sig.

Titeln är i boken en omskrivning av en begravningskrans med texten ”Jorden gömmer stoftet, kärleken minnet” – varifrån kommer den formuleringen?

– Jag råkade se den på ett foto av en krans och insåg att jag ville använda den eftersom den är bra.

Hade du en färdig struktur för hela trilogin redan från början, eller har den vuxit fram efterhand?

– Både och. Jag hade de yttre grundhistorierna klara, själva storyn. Men sedan växer de psykologiska del- arna fram eftersom, så är det nog alltid.

Har du total kontroll under skrivprocessen eller låter du historien leda dig?

– Till viss del får historien leda, det händer alltid saker i texten medan man skriver, så jag låter boken bestämma inom de givna ramarna. Man får en sorts relation till händelserna och texten blir något eget.

I texten i Aftonbladet skriver Ola Nilsson:

”När jag skriver går det en rörelse av liv genom min kropp. Det gör skrivandet mycket starkare än läsandet. Den där rösten som uppstår i viss läsning blir i skrivandet så stark att den fortplantar sig som en rörelse av liv genom kroppen.”

Det låter lustfyllt?

– Den relation till texten som uppstår under skrivandet är hela grejen. Det som händer i skrivprocessen gör det värt allt arbete och slit man har i övrigt.

– Om man är ute efter publicitet eller fina recensioner är man snett ute, anser jag. Dåliga recensioner kan förstås göra ont och goda recensioner kan kännas bra, men det är kortvariga saker. Skriv- andet i sig är det viktiga.

Men skulle du säga att byn och det sociala spelet där är böckernas ämne?

– Jag tycker nog det är djupare än så, även om böckernas personer är djupt präglade av byn, precis som jag själv.

Just relationen till konst och skapande är en viktig ingrediens i texten, där Mirjam är författare med skrivkramp och Arvid konstnär som just ska öppna en utställning, medan nära kompisen Stefan ”bara” läser:

– Jag ser det nog som att Stefan i boken är förloraren av de tre. Alla lever de hårt, mår periodvis ganska dåligt och har samma bakgrund. Mirjam och Arvid hanterar det genom sin konst, men Stefan ser på dem med avund, för han skapar inget.

Stefan säger uttryckligen att han dämpar sin ångest genom att läsa?

– Jovisst, kvalificerad läsning kan givetvis resultera i både skrivande eller tänkande, men han har läsningen just för att döva sin ångest, den tar bara bort symptomen.

Precis som de alla tre gör med alkoholen? De dricker kopiösa mängder?

– Jo, det är det mönster de är vana vid, även om jag inte direkt rekommenderar den metoden.

I Kulturradions program ”Biblioteket” får Ola Nilsson just frågan varför han valt att låta de tre huvudpersonerna dricka så våldsamt och intervjuaren Jenny Aschenbrenner kommer helt av sig när han efter några sekunders ansats svarar att ”tja, det är väl det jag känner till”.

Men du säger också att det inte finns någon räddning, att man egentligen inte kan fly hemorten eller supa sig bort från sin ångest?

– Det kan förstås låta som en klyscha, men i grunden handlar det om att man inte kan fly från sig själv. En enkel men viktig insikt.

Du har återvänt till byn och uppväxten både i trilogin och i dina tidigare texter, är du klar med det ämnet nu?

– Nej, det tror jag inte, även om jag har en uppsättning ämnen som jag återkommer till, tre–fyra sådär.

Det är inte unikt att en författare återkommer till samma ämne – å ena sidan ansåg sig Väinö Linna vara klar som författare efter sin trilogi, medan Aksel Sandemose på sätt och vis skrivit samma bok om och om igen – och gjort det lika bra varje gång?

– Exakt, man kan ha med sig några avgörande händelser som sedan bearbetas om igen under samma författarskap.

För tillfället skriver Ola Nilsson inte skönlitteratur, han håller på att avsluta en översättning av den tyske filosofen Martin Heideggers ”På väg mot språket” tillsammans med filosofen Sven Olof Wallenstein.

Heidegger är kontroversiell eftersom han var organiserad nazist på 1930-talet och samtidigt allmänt betraktas som en av 1900-talets viktigaste filosofer.

– Men jag har en del andra saker på gång också, inget jag vill berätta om ännu, men det dröjer nog inte så länge innan det kommer mer.

Förra veckan presenterade Ola Nilsson sin bok på Rönnells Antikvariat i Stockholm, om ett par veckor berättar han på en bokhandel i Umeå och senare på biblioteket på Medborgarplatsen i Stockholm.

Inget inbokat i länet eller Östersund?

– Nej inte än, men det vore självklart roligt.

Bara för länsbiblioteket att boka in ett besök, således ...