Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om en god vägledare i den samiska religionen

Hans Mebius, nyligen avliden, var f.d. rektor vid Birka folkhögskola men också religionshistorisk forskare.

Annons

Hans doktorsavhandling 1968 behandlade samernas förkristna offerriter. Till hans minne vill jag i dag gärna lyfta fram hans arbete "Bissie - Studier i samisk religionshistoria" (Östersund 2003)

Som titel valde han ett ord som i sin sydsamiska form betyder "helig" i vidaste bemärkelse. Han ville att boken skulle bli en introduktion i samisk religion, så som den dokumenteras i inhemska skriftliga källor fram till 1700- talets första hälft men också i sentida uppteckningar av samiska traditioner.

För arbetet fyllde ett behov som fanns av en mera översiktlig framställning. Och en sådan blev det, med bibehållen vetenskaplig stringens men samtidigt tillgänglig för en bredare allmänhet.

Katalogiseringar är i regel inte värdeneutrala, eftersom de ofta representerar ett utifrånperspektiv. Därför uppskattar jag att Mebius förde ett ingående resonemang om olika terminologier – naturfolkens religion, primitiv religion eller "indigen religion" (försvenskning av engelskans indigenous med betydelsen inhemsk, traditionell).

Men också med uttryck som de skriftlösa folkens religion. Själv valde han samisk religion.

För att få en mera samlad bild hänvisade Mebius till källor av olika karaktär. Där finns arkeologiskt material, de bevarade trummorna med deras rika bestånd av olika figurer, det samiska språkets och dess varieteters olika ledtrådar till förståelse och tolkningar av religiösa begrepp och mytologiska namn.

Ett annat samiskt källmaterial är de uppgifter om religiösa föreställningar och rituella handlingar som bevarats i traditionen sedan samisk religion upphört att vara en integrerad del av samisk kultur.

Mebius går igenom karakteristiska inslag: den samiska världsbilden, gudavärlden, jaktens marker och riter, offerbegreppet och den samiske nåjdens uppgifter.

Björnriterna är särskilt fascinerade i det här komplexet. Pehr Fjellströms berättelse om Lapparnas Biörna-Fänge (1755) är ju en klassisk källa.

Det hade dock varit intressant, om Mebius hade vågat sig på någon egen tolkning av det erotiska inslaget i riterna, som nog funnits där men som det varit svårt att komma åt, även om det inte behövt ta sig sådana orgastiska uttryck som i t.ex. Ossian Elgströms stora bildepos från 1930.

Kan möjligen prästerna – för en eftervärld de enda sagesmännen – ha undanträngt just den ingrediensen i komplexet av riter?

Mebius tar också upp samiska traditionsbärare i vår egen tid, och den förändring som skett i synen på samisk religion (inte som något lån utifrån).

Men även den ändrade synen på nåjden, inte som en psykiskt avvikande individ utan som en centralgestalt, en bevarare och förnyare, som fungerade som en förmedlare mellan människan och högre makter.

Även från kyrkans sida har det skett en omvärdering av den samiska förkristna religionen, framhöll Mebius.

Olika samiska utryck har numera också fått plats inom kyrkomusik och kyrkokonst.

Men jag vet inte hur han i dag skulle ha sett på de renhorn och renhudar som på sina håll ansetts böra ingå i ett samiskt smyckande av kyrkorummet.

Ett slags försoningsprocess har också inletts från kyrkans sida, noterar Mebius.

Men att försona den brist på tillit, öppenhet och respekt som kännetecknat många av svenska kyrkans relationer till samerna kommer, tror jag, att ta tid.

Det räcker inte med några biskopsord vid en högtidlig gudstjänst. De enskilda samerna måste också på basplanet få erfara och uppleva vad som också i vardagslivet skapar ömsesidig tillit och respekt.