Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om en pappa som inte är som andra pappor

Böcker
Hanna Hellquist
Karlstad Zoologiska
Bonniers

Annons

Läs

Det bodde två illrar bakom kylskåpet. I köket fanns en platslåda med skorpioner. I fågelhuset stod råttburarna staplade på varandra, de råttor som skulle bli ormmat. Ibland fanns det björktrastar och åkersorkar i frysen och en gång drunknade en padda i blomkålssoppan i kylen.

Då slängde Hanna Hellquists pappa paddan i soporna, mikrade soppan och åt den till middag.

Hellquists debutroman ”Karlstad Zoologiska” är en berättelse om djur, och om en annorlunda pappa. Om att växa upp med alla möjliga djur – från getter och kalkoner till sköldpaddor och snytbaggar – och med en pappa som är som Efraim Långstrump med maniska drag.

För den som läst Hanna Hellquist i Dagens Nyheter är personerna bekanta sedan tidigare. Hennes krönikor om sig själv och vardagslivet med mamma, pappa och mammas nye man Göran har väckt uppmärksamhet för att de är så bra – och för att de är så utlämnande. Kanske är de bra för att de är utlämnande. Hon skriver så rakt, ärligt och personligt att man undrar hur hon vågar.

På samma sätt berättar hon om sin uppväxt i ” Karlstads Zoologiska ” . I korta kapitel berättar hon om alla de djur som köptes, hittades, stals, eller smugglades in i landet och fanns hos familjen en tid, för att sedan försvinna. Och om pappans resor. När Hanna var ett år byggde han en segelbåt och seglade till Västindien. Ett par år senare åkte han till Tongo och Hanna Hellquist berättade för sina vänner att han var negerkung i söderhavet. Senare bodde han ett år i Indien. Och När Hanna Hellquist gick på gymnasiet tillbringade pappan ett år i fängelse för hembränneri.

Men han var ju hemma också. Först i lägenheten i Karlstad och sedan efter skilsmässan i stugan i skogen. Och då var det äventyr, med djuren i fokus. Ormar matas och undulater stampas i hjäl. Djuren försvinner lika plötsligt som de kommer när pappan har ledsnat på dem. Hanna Hellquist beskriver hur hon försöker göra som pappa vill, om oron över att aldrig veta vad som ska hända och om rädslan att misslyckas. Om hur det kändes då och hur hon ser på det i dag. Hela tiden i en drastisk och osentimental ton, som gör det nära och gripande.

Trots alla fantastiska historier och fyndiga formuleringar finns det en känsla av sorg i boken. Sorg över en försvunnen barndom och över att upptågen för pappans del på senare år har ersatts av öl och sömntabletter. Men även om boken är en sorts uppgörelse med pappan så är den samtidigt ett sätt att säga att det är okej, även om hon ofta blev sårad då, av att pappan försvann eller bara var som han var. ”Var inte ledsen för det lilla pappa, det är så länge sen”.