Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om granar och exjämtar, nåjder och jeans

Länken mellan Halldor Laxness och Kerstin Ekman kan vara världens ensammaste yrke – nattchef på en dagstidning.

Det framgick när det i går kväll var dags för tredje upplagan av den spännande föredragsserien ”Vi sätter litteraturen på Jämtlandskartan” på Galleri Bolin.

Fyra inspirerade talare gladde åhörarna och möteskvaliteten höjdes några snäpp när Peter Swedenmark med inlevelse gestaltade en nattchef som just insett att Nobelpristagaren Halldor Laxness bott någon vecka på Rödön.

”Exjämte fick Nobelpriset” förkunnar den fiktive rubriksättaren och Swedenmark funderade om fixeringen vid exjämtar är ett sätt att försöka stärka periferins självkänsla.

Rutinerade estradpoeten Kata Nilsson kunde trots sina 17 år framföra några av sina Greatest Hits, som förtrollade publiken. Exempelvis den romantiska rappen om en kärlekskrank polisman.

Eller om modejeansen hos den hippa klädkedjan där alla storlekar är för små för normalvuxna kunder, alla framförda via halsbrytande och fyndiga rimflätor och musikalisk frasering.

Ewa Ljungdahl från Gaaltje fantiserade kring den djupare symboliken i de hällmålningar som finns vid Flatruet och som efter flera tusen år ännu behåller sin starka röda färg.

Hon fann det uppenbart att de har samband med älgarna på samiska trolltrummor, men exakt vilka funktioner de haft är nästan omöjligt att fastslå.

Sist ut var tidigare ÖP-journalisten Elin Olofsson, som redan haft framgång med noveller och som dessutom framgångsrikt varit just nattchef på denna tidning.

Elin uppehöll sig dock mest kring den mytiska granscenen i Kerstin Ekmans första del i ”Vargskinnet”, då den stilige Trond Halvorsen varsamt tar hand om barnmorskan Hillevi Clarins hårnålar.

– Ärligt talat är jag förälskad i denne Trond, vilket gör att boken och inte minst granscenen – som bokens alla läsare minns – har en särställning hos mig. Särskilt som platsen ligger hyfsat nära ett av mina bästa kantarellställen.

Fyra kärleksfulla och spännande framträdanden bjöds även denna kväll och mötesledaren Magnus Ottelid kunde belåtet utlova att det blir minst ett möte till under våren.

Det får vi verkligen hoppas. En sann kulturgärning!