Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om husmödrar, sex och vodka

Från Kalle Anka till själens innersta skrymslen.

Från blodtörstiga seriemördare till gulliga suddgummibilder Allt ryms på bokmässan i Göteborg.

Prutthumor intill bibelsällskap, Leninstatyer intill landskapsblommor.

Men konkurrensen om besökarnas gunst är blodig. Knivskarp. Larmet öronbedövande.

Inte helt förvånande lockar kändisar och sex fler åhörare än deprimerade hemmafruar. Men det handlar också om paketering.

– Det här seminariet handlar egentligen om tragiska människoöden, men vi valde rubriken sexualitet, tabun och identitet för att locka fler besökare, och det gick ju alldeles utmärkt, retades Sonja Schwarzenberger med sina åhörare i ett samtal med Carl-Michael Edenborg och Lotta Lundberg.

De båda skriver utifrån verkliga händelser – Edenborg om Händels olyckliga liv, Lundberg den sanna historien om hur Tony Blairs regering sände en kommission till några småöar i Stilla Havet för att undersöka om Bountys efterlevande där umgås på ett sätt som överensstämmer med engelsk sexualmoral.

– Men jag blev rädd och sedan arg när förlaget ville att jag skulle ta ställning i skuldfrågan. Helt galet! För det är ju bara i litteraturen våra tankar får möjlighet att komma in i andras huvuden. Det måste få vara fritt, sa Lundberg.

Edenborg lovprisade alfabetets förmåga att påverka andra människor:

– Det är en hisnande insikt att jag med hjälp av 28 små tecken kan skriva prosa som får människor att vilja röra vid sig själva. Det kan få mig att vilja bli pornograf, utbrast han.

Lundberg berömde för sin del hans bok, och betonade att den knappast kan kallas porrig:

– I själva verket är den en tjottablängare i ansiktet på finkulturen och handlar i grunden om konsten.

Hårda smällar i ansiktet på regeringen och borgerligheten var temat när ett antal tecknare hos Galago diskuterade den politiska satirens framtid. Gunna Grähs hyllade rabulisten Lars Hillersberg och Sara Granér resonerade kring vad man får och inte får skämta om. Utöya är exempelvis ett besvärligt fall.

– Även om den mesta satiren kommer från vänster finns det riktigt giftiga skojare på högerkanten också, exempelvis Jonathan Unge, påpekade Galagos redaktör Johan Klenell.

Om jaglitteraturen på 1970-talet ofta var tydligt politisk är den numera strängt personlig, konstaterade Ingrid Elam vid ett seminarium med Johanna Ekström och Felicia Feldt, som skrivit utlämnande om sina föräldrar Per Wästberg respektive Anna Wahlgren.

Ekström beskrev nu hur hon redan tidigare i sin poesi i praktiken beskrivit samma saker som hon behandlar i sin uppmärksammade roman:

– Men då tråcklade jag mig fram innan jag valde detta mer frontala sätt att angripa saken.

Båda har skrivande föräldrar och Feldt förekommer som barn i sin mammas föräldraböcker:

– Så på sätt och vis svarar jag henne nu med min bok, eller snarare ger jag barnet i mig upprättelse. Men den tog fem år att skriva och under hela den processen har jag ifrågasatt mig själv och varför jag skriver de olika delarna – för att inte skada mina egna barn.

Barndomsupplevelser var också det som fick finska pseudonymen Rosa Liksom att skriva sin prisbelönade Kupé No. 6 om en resa på Transsibiriska järnvägen där en ung flicka i flera veckor delar kupé med en supande och skrävlande rysk man:

– Han är en sammanfattning av alla ryska män jag träffat. Ryska kvinnor blir arga på mig, men de ryska männen blir stolta över hur jag beskriver dem, skrattade hon hjärtligt.

Hennes översättare Janina Orlov försökte förgäves få Liksom att uttala en särskild förkärlek för det ryska:

– Jag gillar dem och jag gillar allt mänskligt, det är egentligen vad jag vill säga med min bok. De ryska männen super och uttrycker sig brutalt, men de är också mycket känslosamma. Däremot saknar svenskar den melankoli som både ryssarna och finnarna är fyllda av.

Östersundsbördige Arne Sundelin ger ut en biografisk roman om Bob Dylan, som både konfunderade och imponerade på samtalspartnern Aase Berg, en av landets mest personliga kritiker:

– Jag förstår mig varken på Dylan eller hans musik.

Får man då skriva fiktivt om nu levande människor? undrade hon och Sundelin såg inga hinder för den saken, man får ju göra film om samtida personer.

– Själv kan jag identifiera mig med hans upplevelse att vara född på fel plats i fel tid och av fel föräldrar. Han löste det genom att skapa en figur som han kallade Bob Dylan, vilket gav honom enorm konstnärlig frihet.

Om enmansförläggaren Leif Wikner från Persåsen har en egen monter där han promotar sin bok med kinesisk text, så har de minst lika lokala förläggarna bakom Jengel valt att inte ha någon monter:

– Vi ser inte att det bär sig, men är man i branschen är det svårt att inte vilja vara här, säger Jengels ägare Håkan Reinklou och Thomas Björklund.

Lokalt utökar de i höst sin mycket ambitiösa och omfångsrika utgivning med en rad nya titlar som presenteras senare.

Flera jämtar fanns också på plats när Norrländska Litteratursällskapet (Norr Litt) för andra året i rad hade en egen monter, där både ordföranden Magnus Ottelid och författarförmedlaren Theres K Agdler, båda östersundare, jobbat under veckan.

Programmet har varit mycket ambitiöst med flera författarbesök i timmen, på lördagen läste exempelvis både Ola Nilsson och Kristina Sandberg ur sina senaste verk.

– Ytterligare ett antal författare har velat läsa hos oss, tyvärr har vi inte haft utrymme för alla denna gång, men intresset är väldigt uppmuntrande, säger Magnus Ottelid.