Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om jag äter tabletterna mår jag dåligt. Om jag inte gör det mår jag också dåligt.

Paniken kan komma nästan var och hur som helst. Den är lurig, slår skoningslöst till, trots medicinering, och ställer till med oreda mitt i vardagen. Men Stefan Falkelind, från Frösön, har med tiden lärt sig parera och hantera de värsta attackerna. I elva år har han levt med sin panikångest.

Det hela började, tror Stefan, som en reaktion på ett knivhugg, en man som helt oprovocerat, högg en kniv i halsen på Stefan. Han lyckades undslippa nästa hugg, och det blev med säkerhet hans räddning. Vem vet annars hur det kunde ha gått? Stefan är glad att han överlevde, men överfallet hade ett pris. En trogen följeslagare som inte går att skaka av sig – panikångesten.

- Jag begärde att få samtalsterapi när jag väl fått min diagnos. Men nu har det gått elva år och jag har fortfarande inte erbjudits den hjälpen. Det är en besvikelse, en frustration, att så många år gått utan professionellt stöd.

Mediciner i alla ära. Men Stefan vill inte bara vara en patient som sväljer olika tabletter som ska förhindra de värsta attackerna. Han vill komma till roten med problemet. Så här formulerar han sig:

- Om jag äter tabletterna mår jag dåligt. Om jag inte äter dem mår jag dåligt. Så hur ska jag egentligen göra för att leva ett så bra liv som möjligt?

Medicinen ger honom olika kännbara biverkningar, som kallsvettningar, muskelvärk och hjärtklappning. Han har testat olika mediciner, och tycker att det är svårt att hitta någon som helt passar just hans situation. Läkarna skriver hela tiden ut nya, utan att ta sig an grundproblematiken. Nya tabletter tycks vara den enda uppföljningen.

- Jag kan ärligt säga att ingen läkare brytt sig helt om hur jag mått under dessa år. Ingen som har följt upp och utvärderat, trots att jag många gånger bett om det.

Vad denna nonchalans kan bero på har han lite svårt att förstå. Men med största säkerhet har det att göra med den rädsla som finns för psykisk ohälsa. Även bland sjukvårdspersonal. Kunskap och information behövs för att råda bot på folks föreställningar om hur det är att drabbas av ångest, menar han. Och det är därför som han inte tvekar att berätta om sina panikattacker. Han har själv vänner som också drabbats av detta, och vet hur viktigt det är att vara öppen.

Ett av de värsta anfallen som han varit med om var det som ägde rum under Storsjöyran för ett par år sedan. Stefan får berätta:

- Jag ville dit och fota när Lady Gaga skulle uppträda. Kände innan en varningssignal, ett pirr i magen, men tänkte som jag brukar, at det får inte hindra mig att komma ut. Väl där, i trängseln kom paniktankarna. Jag var jättenära att springa därifrån, men lyckades distrahera mig genom att vrida och vända på en tom vattenflaska som jag hade i handen. När hon väl sedan började uppträda släppte det.

En annan gång hände det ombord på en buss. En obehaglig känsla som smyger sig på vida sådana tillfällen att det inte går att kliva ut, att man är fast.  Det är klart att det är begränsande att leva med sin ångest mer eller mindre ständigt närvarande. Stefan försöker att alltid vara förberedd, veta vart han ska, hur man kommer dit, vilka människor han ska träffa och sådana saker. Men, mycket i vardagen går ju inte att planera. Den vissheten skapar otrygghet och otryggheten kan ge panik.

Till sist några råd från Stefan hur du kan möta din panikångest:

-       Gå till en läkare tidigt så att du får en diagnos.

-       Tillåt dig att må dåligt. Det är inte skamligt att ha panikångest.

-       Berätta gärna för andra hur du mår. Det kan hjälpa dig att må bättre.

-       Du är inte ensam! 

Mikaela Munck af Rosenschöld