Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Om jag tvingas tillbaka är det slutet"

De flesta flyktingar flyr krig och politisk förföljelse.
Nada flyr för att hon är kvinna.
Nu ska hon och hennes två söner visas ut från Sverige.
– Om jag återvänder till Irak kommer jag att tvingas gifta mig med en man som våldtagit mig, säger hon.

Annons

Vår ledsagare kör i en bil framför oss och visar oss vägen till ett hus någonstans i Jämtland. Solen skiner och det är en fin vårdag när vi susar genom det jämtländska landskapet.

Men Nada är orolig. Och rädd.

Hon möter oss i en lägenhet på övervåningen i ett gammalt tvåvåningshus där hon vistas helt tillfälligt med sina två söner, 13 och 15 år gamla.

De gömmer sig.

De kom till Sverige i februari och har bott på flyktinglägret i Grytan under en period. Där har de två sönerna gått i skola och lärt sig en del svenska.

Nada är palestinier, född i Jordanien, och hon gifte sig med en turkmenisk man från Irak. Hon skilde sig dock från mannen, som var engagerad i den djupa striden mellan sunni- och shiamuslimer och är sedan ett drygt år tillbaka försvunnen. Hennes svärfar och hennes svåger har därefter behandlat henne som en ägodel och uppfostrat sönerna enligt hård disciplin.

– Min svärfar är en diktator och har varit väldigt hård mot mig och mina söner. Han har också sagt till mig att jag ska gifta mig med min svåger för att han ska uppfostra sönerna. Men han har våldtagit mig.Om jag inte gifter mig med honom tar de sönerna och jag kastas ut på gatan.

Nada säger att sönerna kommer att mista sin mamma och att de troligen kommer att utrustas med vapen och tvingas att använda dem mot sina landsmän.

Allt detta har hon redogjort för i sina ansökningar till Migrationsverket, men det har inte hjälpt. Verket har hänvisat till Dublinförordningen och sagt att hon ska utvisas till första asylland.

– Jag har respekt för att de gör sitt jobb och följer lagen, men här handlar det om att jag är kvinna och extra utsatt i Irak. Jag är utbildad, vilket inte ses med blida ögon och jag har dessutom lämnat min man. Nu när jag också har flytt har det gjort saken värre och jag har förnedrat min mans släkt.

I förra veckan skickades de till ett avvisningshotell i Stockholm av Migrationsverket för att transporteras till Ungern, ett land de aldrig varit i.

• Varför Ungern?

– Därför att vi i Jordanien via den ungerska ambassaden sökte ett turistvisum för att ta oss till Europa, berättar Nada.

Enligt Dublinförordningen är det på grund av det i Ungern de måste söka asyl.

Nada slår ut med händer och berättar:

– Men det blir svårt. I Ungern kommer de att skicka oss tillbaka till Irak. Mina söner är rädda, jag är rädd. Jag vill att de ska få ett bra liv och en bra uppväxt, och de båda älskar redan Östersund och Sverige. Jag är en öppen kvinna, och jag vill leva ett normalt liv. Jag vill inte gömma mig och jag vill visa respekt för landets lagar, men vad gör jag när mina söner är så rädda att de vill rymma iväg?

De tre lämnade därför hotellet och tog sig tillbaka till Jämtland, där de nu gömmer sig. Nada har även en svår ögonsjukdom som gör att hon kan bli blind på ena ögat. Hon har fått en tid hos en specialist på sjukhuset i Östersund i dag och hon hoppas nu på att få en operation. Hon visar oss ögat och säger att smärtan är olidlig, och hon behöver omedelbar hjälp.

Om framtiden kan hon inte säga så mycket.

– Vi vill stanna i Sverige för att jag ska kunna överleva som kvinna och för att mina söner ska få ett bra liv och en utbildning. De är rädda för att de måste åka tillbaka till Irak. De har ingen bra framtid i Irak, den finns här, säger hon.