Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om klubben där ingen vill vara med

Som en exklusiv klubb ingen vill vara medlem i.

Annons

Så känns cancer för mig.

Jag har varit stödmedlem länge, ända sedan mormor upptäckte en tumör i magen i mitten av 1980-talet. Hon åkte skytteltrafik till Umeå, opererades i omgångar, tillfrisknade och allt var frid och fröjd.

På sommarloven, när jag hälsade på mormor och morfar i Skellefteå, skrev jag brev hem till mamma och pappa. Breven finns kvar och man kan till och med se det tragikomiska i formuleringar som: "Jag har lite ont i ett finger, jag tror det är cancer men ni behöver inte vara oroliga".

Sådana meningar finns inpräntade bland berättelser om fisketurer, fikastunder på stan och besök till ankdammen.

Mormor överlevde sin cancer.

Det gjorde inte farmor.

Nu har min pappa förlorat kampen.

När man berättar att en närstående har cancer är det många som kommer med egna berättelser. För alla känner en medlem i klubben. Alla känner någon som känner någon.

Jag har de senaste tre åren fått höra historier om kusiners äkta makar som skrikit ut sin ångest när sjukdomen tagit ett fast grepp kring livet. Jag har fått höra om fruktansvärda avslut där människor legat i kramper. Jag har till och med fått berättat för mig hur folk blött ur diverse kroppsöppningar på slutet.

Jag tror inte det är illa menat, jag tror att det ett sätt att säga att det finns fler än jag som går igenom något hemskt.

Jag är inte ensam, cancerklubben har många medlemmar.

Varje år drabbas 55 000 personer i Sverige av cancer. Många överlever. De flesta är gamla och vare sig man vill det eller inte så ska man ju dö av något.

Men bland de som dör av cancer finns även barn, unga, människor mitt i livet. Eller som min pappa, nybliven pensionär och med kanske de bästa 10-15 åren av sitt liv framför sig.

Tji fick han. Tji fick vi.

Jag är inte ensam. Vi är många som mist någon vi älskar i cancer.

Klubben har många medlemmar.

Jag vet.

Samtidigt vill jag skrika: VARFÖR MIN PAPPA?

Något positivt:

65 000 000 kronor. Så många siffror att man knappt kan hålla koll. Men så mycket pengar samlade man in på cancergalan på tv för några dagar sedan. Det finns hopp.

Kom ihåg: Man kan även bli månadsgivare.

Annons