Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om konsten mening och mål

Leif Öhr funderar kring kaffekvitton, vilken ledstång som leder oss genom mörkret och vilka som egentligen är intresserade av konst och kultur - ser vi numera bara till geniförklarade aktörer eller är vi också genuint intresserade av själva verket?

Annons

Franz Schubert lär ibland ha gjort utkast till mästerverk på kaffekvitton under besök på wienska kaffehus – geniet gjorde så emellanåt.

Mina kaffekvitton från något av stadens kondis efter kutandet fram och tillbaka längs Präst – och Storgatan leder inte till sådant återbruk, ty jag saknar genistatus.

Mina återbruk innebär då och då en trumpen granskning av nämnda kvitton utifrån en krympande kassa vid månadsslutet. Schuberts musik på kaffekvitton – genidragen – gav utslag i en liten vänkrets som älskade hans sånger.

Vännerna kallade honom för övrigt svampen – han drack en hel del vilket säkert kunde noteras på nämnda kvitton. Kanske utbetalades en och annan glühwein och starkare saker som belöning för partitur och sång till piano, tonsättaren lär ha haft vacker röst.

Berömmelsen hade en flack kurva, Schubert var okänd i en större krets fast Beethoven på sin dödsbädd kunde konstatera den gudomliga gnistan hos den lite rundnätte mannen som stuckit till mästaren ett partitur. Berömmelsen kom när han själv låg i jord.

Genialisk, sedermera berömd – efter död – det brukar vara denna snöda världs belöning till mänsklighetens gynnare. Det kan vara svårt att uppehålla livet för konstnären. Det kan vara lättare efter döden.

Det var inte bättre förr; ju förr dess bättre - nej, men om man var ett gudomligt geni vid något renässanshov kunde det gå – påvar böjde sig dessutom för storheterna – eller verksam vid något adelsgods i senare tid.

Mecenatsystemet var grunden för uppehållande av konstnärens livsgnista innan förlagsverksamheten kom igång genom en köpstark borgarklass. Några superkapitalister i svensk kulturliv höll en hel del konstnärer vid liv vid förrförra sekelskiftet: Thiel och Dixon exempelvis. Inte sällan var de djupt intresserade av konsten i sig. Återkommer till det.

Tack och lov är mycket av denna världs tillgångar helt gratis, som syrendoften där jag sitter vid en blommande oklippt gräsmatta: jag behöver inte betala för detta med en frisk och nyproducerad akvarell föreställande druvblå Oviksfjäll i fjärran.

Och för att travestera poeten T: gräset (omkring mig) är en grön chef, jag anmäler mig. Grönheten regerar nu, erbjuder sig och kräver inget i gengäld – ett andligt värde helt kostnadsfritt. Men hungern stillas inte av syrendoft. Men är man enbart konstnär kan det vara krigiskt att hålla näsan över vattnet ur ekonomisk synpunkt. Jag talar nu inte i egen sak.

I konstens sammanhang är namnet viktigt.

En rolig anekdot när det gäller den saken är den om tonsättaren Franz Liszt, adertonhundratalets Steve Vai, fast på piano, som fick damerna att dåna då han med spänstigt långfinger slog an en ton. Liksom att en svala inte gör någon sommar kan inte en ton innebära ett genialsikt påfund – åtminstone inte på piano.

Här var det namnet och ryktet som sprungit före innan geniet framträdde. Konstnärens förmodade genistatus fick publiken på knä trots verkets banalitet. Det är ett också ett oskick i vår tid.

Att representanter för en köpstark medelklass inte har intresse för konsten i sig, utan för dess eventuella ekonomiska återbäring är en sorglig företeelse. Har själv noterat det i vår lilla stad när namnkunniga konstnärer visat upp sina verk.

Plötsligt finns det pengar! det blir nästan rent hus efter några dagar trots att priserna är ohemult höga. Däremellan lyser de röda prickarna kring konsten med sin frånvaro trots utmärkta saker.

Det signalerar att namn och värde ingått en ohelig allians. Så har det varit och oskicket kommer att fortsätta. Det blottar obildning, och en gigantisk oförskämdhet mot konsten i sig. Det har gynnat konstnärerna ekonomiskt samtidigt som köparen underhåller sin inre förslumning.

Det är som att bli erbjuden livsuppehållande medicin men vägra ta den.

En god vän drev för en tid sedan galleri i ett asiatiskt land. Han konstaterade att besökarna, ofta penningstarka, köpte målningar för att de tyckte om dem, de gladde sig över konsten i sig. Min vän tillägger så är det inte i Sverige.

Här ser man konsten som investering, menade han. Det är förstås en grov generalisering men hans uttalande bygger på erfarenhet. Älskare av konst finns naturligtvis i alla läger. Det är väl en självklarhet som inte behöver utsägas.

Tomas Tranströmer har i sin dikt "Schubertiana" skrivit om vad det egentligen gäller: mycket är inte värt vårt förtroende, till exempel att hjulaxlarna ska hålla på motorleden med den framrusande bisvärmen av stål, att yxhugget inifrån inte kommer, inte heller kan vi lita på samförståndsleendet och tysthetslöftena.

Vad är värt vårt förtroende?

Jo, det finns en ledstång som hittar i mörkret, skriver poeten, den leder oss en bit på väg (apropå Schuberts musik).

Det är väl konstens mening och mål.