Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om maktens ointresse för rikets skräpvrå

Årets valrörelse har än en gång visat hur den politiska diskussionen på riksplanet struntar i utvecklingen i Norrlands inland – inte mycket tycks ha hänt på 100 år, konstaterar Björn Lundbeck i sin artikel.

Annons

Varför har det aldrig uppstått någon separatistisk rörelse i Norrland?

Den frågan är svår att undvika efter läsning av Olof Högbergs klassiska norrlandsepos ”Den stora vreden” (1906).

Frågan blir extra aktuell så här i valrörelsen med tanke på det minimala intresse som där ägnas Norrland, och då i synnerhet inlandet. Dessutom folkomröstar Skottland om självständighet bara några dagar efter det svenska valet.

Något mer ambitiöst, känslomässigt engagerat och gränslöst, fantasifullt subjektivt har knappast skrivits när det gäller att skönlitterärt skildra Norrlands historiska elände än ”Den stora vreden”.

En vanlig förklaring till frånvaron av separatistiska strömningar är givetvis att de fyra norrlandslänens knappa 1,2 miljoner invånare utgör endast 10,8 procent av Sveriges befolkning.

Men varför folkomröstar då skottarna om självständighet? I Skottland bor endast 8,3 procent av Storbritanniens befolkning. Visserligen har Skottland 5,2 miljoner invånare, men å andra sidan har vårt lilla grannland Estland en befolkning på endast 1,3 miljoner.

Dessa siffror utgör således inga fullgoda argument mot ett självständigt Norrland.

Nej, den viktigaste förklaringen ligger nog på ett mer socialpsykologiskt plan, och det är här som ”Den stora vreden” kan ge en viss vägledning.

För även om handlingen utspelar sig under det karolinska enväldets tid, så drabbas man som läsare genom hela berättelsen av återkommande associationer till dagens – obefintliga – norrlandsdebatt och till den stockholmska centralmaktens ointresse för rikets skräpvrå.

Här har inte mycket ändrats sedan det karolinska enväldets tid.

Norrland är lika ointressant nu som då, bortsett från de naturtillgångar som finns att utvinna.

Dessutom har nu inlandets valboskap blivit så fåtalig att vi är rikspolitiskt ointressanta för valutgången. Vi ser resultatet av århundraden av åderlåtning.

I ”Den stora vreden” kokar författaren formligen över av norrlandspatriotism och ett samtidigt glödande förakt mot den stockholmska, men även lokala, maktelit som genom århundradena har stått i vägen för Norrlands utveckling.

Berättelsen omspänner tidsmässigt perioden från slutet av 1600-talet under Karl XI:s regeringstid fram till Karl XII:s död vid Fredrikshald 1718.

Det stora nordiska kriget 1700 – 1721 visar sig vara ett krig som leder till nöd och elände utan like i Sverige, och då framförallt i Norrland, eller i Bottenlanden som Högberg oftast skriver.

Vreden är en synnerligen sammansatt blandväv av historiska fakta, myter, legender, ren vidskepelse och muntliga berättelser ur det norrländska folkdjupet. Till detta lägger sedan Olof Högberg sin gränslösa norrlandspatriotism och egna fantasi.

Handlingen tilldrar sig till stora delar i och kring stiftsstaden Härnösand, vars betydelse på den här tiden var enormt mycket större än idag.

I en by i närheten växer bokens huvudperson, Svarte Mickel, upp under de allra fattigaste och vidrigaste förhållanden. Föraktad och utstött av i stort sett alla försvinner Svarte Mickel, som så många andra unga män, ut i krigstjänst och därmed också tillfälligt ur berättelsen.

Tills han plötsligt en dag kommer tillbaka som en mogen man, men nu utan att någon känner igen honom och utan att han ger sig till känna.

Nu heter han nämligen Johan Mikael Bogislav Loth, en militär med överstes rang som har utmärkt sig på ett flertal av den svenska arméns krigsskådeplatser.

Ja, han har till och med varit så framstående att han vunnit kungens, Karl XII, totala förtroende. Den senare befinner sig för övrigt vid Loths hemkomst fortfarande nere i hundturkens land där han söker turkarnas stöd mot ryssen .

Överste Loth visar sig nu ha en i det närmaste gränslös fullmakt från kungen som ger honom befogenheter att vidta räfst- och rättarting med i stort allt det maktmissbruk, såväl lokalt som regionalt som från huvudstaden, som utövas över Bottenlanden.

Och som han gör det.

Framförallt är det kyrkans lokala företrädare som en efter en rannsakas och bestraffas för hur de har behandlat, eller snarare misshandlat, vanligt enkelt folk.

Snart får han dessutom en central roll i det pågående krig som Sverige har med både Ryssland och Danmark. Här utför översten från sitt tillfälliga högkvarter i jämtländska Duved bland annat en fullständigt makalös militär fint som, förutom att den lyckas fullt ut, innebär att han hamnar på total kollissionskurs med den klick nere i Stockholm som i den enväldige kungens frånvaro strider inbördes om makten.

Bokens andra huvudperson är Mäster-Sara. En klok och stark kvinna uppfylld av rättvisepatos som ser till att skaffa svältande människor mat och dessutom ordnar jobb och husrum åt dem.

Det är knappast någon slump att Högberg väljer att ge en ung kvinna en så otidsenligt framträdande roll i berättelsen. Utmärkande för Vreden är just att vedertagna begrepp konsekvent ifrågasätts och vänds upp och ner.

Olof Högberg hade ett stort intresse för samernas liv och kultur. I Vreden gestaltas detta i form av den unge samepojken Emanuel Bredman. Eftersom han befinns ha läshuvud får han möjlighet att studera till präst.

Väl på den positionen visar han sig sedan predika evangelium på ett nytt och extremt jordnära sätt, vilket givetvis väcker det kyrkliga etablissemangets ilska och rädsla. Alla antydningar till läseri och alternativa bibeltolkningar bestraffades ju hårt vi denna tid.

Det känns uppfriskande att ta del av Högbergs utstuderat hämningslösa stockholms- och sörlänningsförakt, ungefär som om man får vara med om att ge igen. Han gör till exempel den här jämförelsen mellan Svea rike, söder om Dalälven, samt Danmark/Norge och Ryssland:

”Den fienden av söder, det Svea rike, Norrlandens gamla ärkefiende, som alltid skickat hit ett ärelöst avskrap till skövlings och sedan föraktar landet som en fattig riksens skräpvrå, den fienden är oss långt värre än den västra och östra tillhopalagda”.

Olof Högberg var övertygad om att historien upprepar sig. Den norrländska historien efter publiceringen av hans stora epos år 1906 kan knappast sägas motsäga hans teori.

• Björn Lundbeck är journalist, född i Frostviken, en period anställd på ÖP, numera bosatt i Svenstavik

Annons