Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Omöjligt göra toppkarriär på två fronter

Den traditionella fruntimmersveckan i juli har regnat bort. I stället är det nu, inför Internationella kvinnodagen den 8 mars, Emmor, Kristinor och Margaretor hyllas.

Annons

Tidningen Veckans Affärer delar ut pris till näringslivets mäktigaste kvinnor, medan tidningen Dagens Samhälle uppmärksammar välfärdens viktigaste kvinnor. Allt under överinseende av medsystrar på toppositioner, som näringsminister Annie Lööf, jämställdhetsminister Maria Arnholm och den tillträdande ärkebiskopen Antje Jackelén.

Sammankomsterna andas succé och feminism. I dag tar kvinnor med självklarhet plats inom så väl politik och näringsliv, som i den patriarkatstämplade kyrkan. Det kan tyckas hoppfullt och pristagarna är värda både uppmärksamhet och beundran. Samtidigt får man inte bländas av glansen och tro att Sverige är jämställt bara för att chefen på näringsdepartementet heter Annie och nästa överhuvud för Svenska kyrkan har dopnamnet Antje. Bakom alla framgångar finns ett oräkneligt antal motgångar. I måndags publicerades Allbright-rapporten, som visar att endast 15 av 253 vd:ar för svenska börsbolag är kvinnor och att andelen kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper är 18,5 procent.

Dagen efter presenterade LO sin jämställdhetsbarometer, som slår fast att kvinnor tjänar 75 procent av mäns löner, vilket framför allt beror på att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, att män är överrepresenterade på högre befattningar och att kvinnodominerade yrken värderas lägre än mansdominerade. Vidare får en genomsnittlig kvinnlig pensionär 65 procent av en mans pension och nästan hälften av de kvinnliga pensionärerna har så låga inkomster att de hamnar under fattigdomsgränsen. Lägg till att kvinnor tar ut 76 procent av föräldraförsäkringen och att 100 000 personer i arbetsför ålder, framför allt kvinnor, uppger att de har gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en äldre anhörig.

Plötsligt känns galor som firar feministiska framgångar rätt avlägsna. Även om det är viktigt med kvinnor i toppen är det i de något lägre skikten de största förändringarna är nödvändiga – inte minst för att kvinnor ska kunna avancera till arbetslivets elitserie. Det handlar inte bara om att göra heltid till norm inom kvinnodominerade sektorer, utan även om att möjliggöra för kvinnor att tacka ja till heltid, vilket ställer stora krav på både äldre- och barnomsorgen.

Än viktigare är dock en samhällsgenomgripande attitydförändring. Det måste anses naturligt – rent av självklart – att kvinnor och män delar lika på föräldraledigheten och det obetalda hemarbetet. En heltidsarbetande mamma kan inte ensam ansvara för att lämna och hämta, ställa mat på bordet och hålla rent i hörnen. Det är helt enkelt omöjligt att göra toppkarriär på två fronter samtidigt.