Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

ÖP-medarbetaren Tore Hessel är död

För tidningsläsare i länet är han känd som mannen bakom Hessels hörna i ÖP. Det blev snabbt en sida dit många läsare sökte sig.

Annons

Man skulle kunna beskriva det som tidningshusets sittvänliga utedass. Ett ställe för kontemplation, förströelse och storys där det ovanliga var vanligt och där värden själv bidrog med skrönor från det exotiska Ådalen.

Tore var ”one of a kind”. En redaktör med osviklig känsla för det roliga men också bisarra, besynnerliga och gåtfulla.

Någon hårtslående nyhetsreporter blev han aldrig, hans begåvning låg åt ett annat håll. Låt vara att han under åren producerade sin beskärda del av tidningens olycksnotiser, kopremieringar och rättegångsreferat.

Tore föddes i Härnösand men är uppväxt i Å, Kramfors kommun. Han anställdes som volontär på ÖP 1962.

Som tidningskuriosa kan noteras att Tores farbror, Hadar Hessel, var en av de riktigt stora krönikörerna i Dagens Nyheter, mera känd under signaturen Gustafsson med Muntascherna.

Jag drogs själv in i kretsen kring Tore i mitten av 1960-talet. En brokig samling journalister. Skriv- och festglada. Ständigt stambord på gamla Passagen. Journalistik på den tiden skapades av lika delar lek, allvar, ångest och litervis med starköl och vin.

Men Tore hade en replipunkt som många kolleger saknade - ett stabilt, rofyllt hem med hustrun Ulla som centralgestalt.

Dit kunde vi bakfulla kolleger storögt iaktta en borgerlig idyll som fungerade.

Tore var som sagt en mycket speciell person. Grafiskt begåvad som få. Under hans tid som nattchef på ÖP kunde man njuta, häpna eller bli bestört (stryk det som ej önskas) av förstasidor som var estetiska intill det oläsbara. Måttet var rågat ansåg många när Tore gick ut på stan och köpte tejp till typografiska ramar eftersom han ansåg tidningens egna var för spinkiga.

Han gjorde också pratbubblor till ÖP:s lördagsbilaga som var så infernaliskt roliga att de i många fall var opublicerbara.

Hur var han då privat?

Också där en speciell person. Praktisk, hjälpsam, väldigt rolig men också avskärmad och inåtvänd.

Han älskade musik. Helst jazz och helst Miles Davis. Samt virtuosa basister. Han underhöll ofta redaktionen med bas-solon utförda på typometer, en metallinjal för redigerare.

Han och Ulla samlade med åren en stor familj kring sig. Barnen Nina, Daniel, Erik och Olof gjorde Tores liv rikare.

De av barnen som kunde, var alla samlade kring hans sjukbädd. Liksom barnbarn, vänner och bekanta. Sovrumsdörren stängdes aldrig.

En förödande cancerform satte sin prägel på hans sista vår och sommar.

– Snart dags för deadline, sa han.

Tores vitsar kunde ibland nå en mörk och illusionslös nivå.

Trots stigande smärtor samlade han sig till en rad kåserier i Jämtlands Tidning under sommaren.

Vi som lärde känna Tore, eller snarare trodde oss känna Tore, saknar honom oändligt.

Min gamla spekulation om ett liv efter detta med en himmelsk - eller möjligen helvetisk - centralredaktion skulle inte vara komplett utan Tore.

Själv var han skeptisk till himlen, svenska kyrkan. Och en dödsnotis i ÖP? Knappast!

Men där fick du tji, Tore!

Vännen och kollegan Torgny