Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

ÖP-praktikanten som har världens sportkoll

Men var är Zlatan? Jag ser honom inte. Men jag ser Kim Källström som passar till Alexander Kacaniklic och Johan Elmander som hänger med huvudet. Jag är förbluffad över hur nära jag kan komma när jag står så långt i från. Och titta, där är ju Hamrén!

– Nu måste jag plåta, ropar Marcus Ericsson och sliter kameran med det meterlånga objektivet från mig.

Annons


Det smattrar från kameran och nu kan jag inte längre leta efter Zlatan i sökaren. Nu är svenska landslaget åter igen små legogubbar långt borta. Men Marcus, han är nära. Han följer varje dribbling, varje nick och varje passning under träningen, i jakten på bilden som sticker ut.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört historien om Marcus Ericsson. Men det är otaliga gånger. Den unga killen från Ängsmon i Östersund som blev erbjuden jobb på ÖP-foto när han stod på studentflaket. Den blyga och försynta 18-åringen som satt och stirrade in i skärmen, som aldrig gick hem klockan fem. Som satt kvar länge och behandlade bilder. Och fotografernas förvåning när de fick se hans bilder. Killen kunde ju fota!

I dag, tio år senare, sitter 30-åringen vid kortsidan av fotbollsplanen på Friends arena och bevakar landslaget. Det var han som tog bilden när Zlatan gör 4-2 mot England på arenan. Bilden ingen annan fotograf tog. Den bilden vandrade från bildbyrå till bildbyrå världen över. Zlatan är stor men det är Marcus också. Kanske är han fotografernas Zlatan när jag tänker efter.

– Då får vi se vilket humör de är på i dag, säger Marcus om spelarna.

Media påverkar och allt kring landslaget är väldigt strikt, det märks direkt. Rockstjärnor brukar tillåta att fotografer tar bilder under de tre första låtarna på en konsert. Vi får stanna i 15 minuter under träningen. Eftersom Marcus gör sitt tionde år här känner de igen honom. Han är inte bara fotograf och delägare i Bildbyrån, han är även Svenska fotbollförbundets fotograf. Det är han som tar lagbilder och porträtt. Då tillåts ingen annan vara där, bara laget och Marcus.

– Isaksson ser avslappnad ut för att han inte ska spela. Zlatan kommer väl inte, känns inte som om han är killen som är kvar för att det är kul, säger Expressens fotograf som står bredvid Marcus.

Säkerhetspersonalen har fullt upp med att jaga ut folk från arenan, det ska vara stängd träning i dag men det står folk lite här och var på arenan. De 15 minuterna är slut och Marcus går i snabb takt till pressrummet. Han bockar precis det som behövs i dörrposterna för att inte objektivet ska slå i. Koncentrerat behandlar han de knivskarpa bilderna och lägger ut dem på Bildbyråns hemsida. Det är helt tyst i rummet förutom tangentljudet från datorerna.

– Vad kör ni på, frågar Marcus Göteborgspostens journalist.

– Zlatan är borta och då kör vi på vem som ersätter honom. Så det blir på Toivonen.

Patrick Ekwall kommer in i rummet och ser lite vilsen ut.

– Har du tröttnat på livet i villa, frågar han Marcus.

– Ja, efter ett dygn, svarar Marcus och skrattar.

Marcus och hans sambo Sofia Broberg har flyttat i helgen. Från lägenheten i Älta till den nyköpta villan i Segersäng, tre mil från Stockholm.

– Vi träffades på en fotbollsplan, berättar Marcus när vi sitter i hans bil.

Nu ska han hem och träffa Sofia och dottern Isabel ett tag innan Tyskland har sin träning.

Där hemma kör Isabel runt i gåstolen och biter på en gammal ackrediteringsbricka från fotbolls-EM. Hunden Molly hoppar glatt mot Marcus när han kommer hem.

– Jag saknar det han gör nu, just bevakningen av landslaget är så roligt, säger Sofia som är föräldraledig från sitt jobb som tv-fotograf på TV4 sporten.

De hade båda cirka 200 hotellnätter per år innan Isabel föddes.

Marcus mobil ringer.

– Vi har inga helger och vardagar, här finns bara arbetsdagar, säger Marcus och svarar i telefonen.

– Man kan fylla år och fira det i en timme, det räcker, säger Sofia och skrattar.

Hon berättar att sedan Marcus blev delägare har arbetstimmarna blivit ännu fler. Men att det fungerar, just för att de förstår varandra.

– Under Sverige och Österrike-matchen satt jag och tänkte "Det skulle vara bra om de inte vann", samtidigt som jag ville det. Men jag visste ju att det blir mer jobb för Marcus om de gick vidare. Vi ska ha ett till barn i mars och då drar VM i gång, med läger i maj. Jag förstår att landslaget vill jobba med Marcus för man kan lita på honom, han är trygg och lugn och väldigt snäll. Han är en typisk norrlänning.

På fönsterkarmen står ett fotografi på deras första barn. Julia dog i magen i nionde månaden.

– Vi var helt oförberedda. Dagen innan var vi på kontroll och då hördes hjärtljuden. Dagen efter vid det planerade kejsarsnittet fanns de inte, säger Marcus.

– Man pratar inte om det här, man tror att efter tolv veckor ska det vara lugnt. Nu tar vi ingenting för givet, säger Sofia.

Isabel är ett efterlängtat barn.

– Hon är helt underbar, säger Marcus.

Någonstans är det tur att telefonen ringer för Marcus blir varse om vad klockan är. Det är en halvtimma till Tysklands träning.

– Jag glömde tiden, säger han men ser inte alls stressad ut.

Inte ens när de nya grannarna stoppar Marcus bil för att hälsa honom välkommen ser han stressad ut.

– Det ska väl inte gå ut över dem att jag är stressad, säger Marcus och trycker gasen i botten.

Han är en blandning av pensionär och poppig fotograf när han drar "dramatenväskan" full med kameraprylar och med 600 mm objektivet på axeln. Marcus har jobb i kväll, det är match. Sverige möter Tyskland. Marcus får träffa sina kollegor nu, annars har de mest telefonkontakt under arbetsveckorna.

– Vi hinner aldrig ha någon rolig after work, säger han.

I kväll är de tre från byrån plus två frilansare, dessutom två målkameror och två kameror i taket på arenan. De bevakar varenda millimeter av fotbollsplanen. Toabesök under match är det inte tal om, utan det är total fokus på spelet. I fotografernas lilla pressrum trängs utrustningen på golv och på bord.

• Vem tar bästa bilden i kväll, frågar jag.

– Marcus är Kingen, säger Niklas, som är kollega till Marcus.

Marcus skrattar och förklarar hur han ser på sportbilder.

– Det är en jätteutmaning, att se bilden innan det händer. Ser jag bilden har jag missat den, hinner jag se bollen i sökaren har jag troligtvis missat bilden. Det är den där tusendelens sekund det handlar om. Allt måste vara så rätt. Det gäller dessutom att ha översikt överallt. Att hitta det som avviker. Det är bilden.

Snart ska han gå ut till arenan där 49.000 människor jublar på läktaren. Där flaggorna vajar och öl spills ut. Han ska försöka göra det där lilla extra, överträffa sig själv och skapa. Han ska vara bäst. Som Zlatan.