Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

ÖP:s reporter är tillbaka i sitt barndomshem – så här har det förvandlats på 54 år

Högst upp i Aspås, ovanför kyrkan, lyser den 91 år gamla prästgården åter vit som den gjorde de första 40 åren.
– Det är den traditionella färgen på en prästgård i Jämtland, säger Joakim Halvarsson.

Den 15 mars 2012 flyttade han, hustrun Liselotte och deras 9 månader gamle Linus från det hus de hyrde i Hölje i Lit till den 260 kvadratmeter stora prästgården som då hade mörkt gul träfasad.

De började med att ta fram trägolvet i det stora sovrummet en trappa upp och tapetsera vitt. Joakims pappa, målarmästaren Per Halvarsson från Lit, hjälpte till med det, med tapetsering i köket, och med målning och tapetsering i allrummet upp och i det rum intill det som Linus fick som sitt.

Även om Per Halvarsson framhöll att många jämtländska prästgårdar målades gula, det var inte bara vitt som gällde, så gav han sin välsignelse till Joakims och Liselotts vita färgval. Men han hann aldrig vara med i nyansvalet och målningen, han avled hastigt av en hjärnblödning i januari 2013. Han var då 69 år gammal.

När Joakim och Liselotte sommaren 2014 inledde den utvändiga ommålningen så grundade de med linoljefärg, som Per Halvarsson hade förespråkat. Men tonen på fönsterfodren och knutarna drog för mycket åt grått på den kortsida de målade.

De träffade rätt med tonvalet sommaren efter och målade om det gråvita i varmare vit ton och målade långsidan ned mot kyrkan och skolan, det var vad målarvädret tillät.

Men nu i sommar ska huset bli helt vitt – som det var när jag flyttade dit som barn.

När jag 18 februari i år går in prästgården i Aspås så är det första gången på 54 år.

Planlösningen är i stort sett densamma. Men jag minns inget av bottenvåningen.

Med den runda och randiga ledstången längs trappan upp till övervåningen så kommer minnena tillbaka.

Däruppe vid kortväggen under det halvrunda takfönstret mot framsidan stod det ishockeyspel jag köpte för sparade pengar i den kombinerade pappershandeln och leksakaffären i Krokom när jag var sex år. Det var platta plåtspelare med metallklubba. Det var blågula svenskar mot rödvita kanadicker. Alla log och alla saknade hjälm och den svarta pucken fick extra fart av potatismjöl på plastisen.

I allrummet som löpte hela vägen fram till den andra långväggen, med balkongen som byggdes 1957 utanför, körde jag fram och tillbaka med min trampbil av rödlackad plåt. Den gavs bort till en annan pojke när jag växte ur den, fast jag nog hade velat ha den kvar.

Då var det linoleummatta eller ”korkmatta” som man sa. Nu är golvplankorna av gran framtagna, slipade och behandlade med hårdvaxolja med en aning vit olja i. Det har gett ett vattentåligt golv där märken enkelt kan åtgärdas med slipning och ny olja.

Till höger från allrummet är det fortfarande det sovrum där mamma Kia och pappa Arne hade sina sängar hopställda till en dubbelsäng längs ena långväggen och där jag och min ljust gulbruna nallebjörn Nalle hade vår utdragssäng längst upp i hörnet åt balkonghållet.

En meter från min säng var dörren till min storasyster Elisabets rum, en lite alkov med snedtak och ett fönster med utsikt mot skolan, kyrkan och Magnussons som var prästgårdsarrendatorer med åtta kor och sommarhus från 1600-talet på gården.

På lördagsmorgnarna låg vi kvar en stund i våra sängar och lyssnade på Sigge Furst och Frukostklubben och var lite avundsjuka på radiogästerna som fick Frukostklubbsnålar.

I sovrummet har nu familjen Halvarsson sin nattvila. Nästan där jag sov har 2-årige Oskar sin säng. Fast pappa Joakim håller på att inreda den del av vinden som alltid varit vind till ett eget rum åt Oskar.

Hans snart 5-årige storebror Linus har sitt sovrum i den andra delen av den gamla kallvinden som redan på 1940-talet gjordes om till ett rum. Han har ett fönster där man även ser det hus där familjen Lidfors bodde, med bland andra kvicksilverpigga Kerstin som var ett drygt ett halvår äldre än jag – och är.

För vi möts ibland och småpratar när hon går eller cyklar från Lugnvik till förskolejobbet i Ås och jag går eller cyklar från Byskogen i södra Ås till Östersund och ÖP.

Men Linus Halvarsson med det egna rummet sover ändå i samma rum som de övriga. För han vill det.

– Här, visar han och går in i gången mellan föräldrasängen och den mindre säng där han och hans stora bruna nallebjörn Bamse sover.

På andra sidan väggen finns badrummet som hade blågröna kakelplattor både på väggarna och på det väggfasta badkaret och som fick mig att längta till Medelhavet fast jag inte visste vad det var.

Hade jag då vetat att massflykten från ondskan, terrorn och krigen i bland annat Nordafrika och Mellanöstern skulle förvandla Medelhavet till ett dödens hav hade jag drömt om något annat.

Badrummet med ingång från sovrummet såg likadant ut när familjen Halvarsson flyttade in, men det turkosa kaklet var illa medfaret och fick bytas ut mot vitt. Och det nya mörkgrå kakelplattegolvet ser likadant ut som golvet i hallen nere.

1950-talet familj trivdes i prästgården. Hur trivs då 2010-talets familj där?

– Något vi brukar säga är att det alltid är så skönt att komma hem. Det känns som att man är hemma här, säger Liselotte Halvarsson.

---

Mer från Bostadspuls:

Hon har tusentals följare på Instagram – följ med in till "Tant vit" i Lit

Följ Jens och Madeleines husrenovering av Strömsgården från start till inflyttning

Tipsa Bostadspuls om jämtar och härjedalingar med spännande hem

Tävling: Visa upp ditt hem så får du en present