Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

(ÖP SÖNDAG. Puff på samma sätt som i söndags)Krönika: Omskakande med alla dessa hjärnskakningar

Annons

I veckan tackades 19-årige Fredric Sandberg av med blommor på Johanneshovs isstadion. AIK-junioren hann bara göra en match med de stora grabbarna innan en käkfraktur plus hjärnskakning satte stopp.

Ishockeyn har jätteproblem med huvudskador inte bara i Sverige. Lika ofta smäller det i Nordamerika och NHL med svåra hjärnskakningar som följd.

Luleås matchläkare Yelverton Tegnér finner förresten ordet hjärnskakning vara vilseledande. Han menar att en omskakning av hjärnan inte låter så allvarligt. Vad saken handlar om är att vid varje smäll mot skallen skadas hjärnvävnad som aldrig går reparera.

Det här råkade AIK-junioren Fredric Anderberg ut för i sin seniordebut mot Luleå. Motståndarbacken Anton Hedman var framme med armarna och gav på en smäll. Käken small av och när en oförberedd 19-åring tappade balansen och föll i isen, fick hjärnan ta nästa snyting.

Likt en knockad boxare simmade AIK–aren omkring på isen, oförmögen att själv ta sig till avbytarbåset.

Fyra månader senare tackades han i tisdags av med blommor. Karriären var över. Han blev tvungen sluta, kroppen sa ifrån. Ishockeyn hade skördat ännu ett offer.

Nej det här är ingen "hata–hockey–artikel" eller skrämselpropaganda utan kalla fakta. Svensk och internationell ishockey dras med jätteproblem när det gäller brutalt tacklande. Antalet huvudskador har allt sedan 2003, (sex hjärnskakningar på en säsong i Elitserien) eskalerat år från år.

Att en 19-årig talang tvingas bli hockeypensionär efter en match i högsta divisionen, borde utgöra en kraftfull väckarklocka. Det här håller inte.

Inte nog med att många spelare tvingas sluta i förtid, osäkra över sin egen framtida hälsa. Rekryteringen av unga spelare riskerar också bli lidande. För vilka föräldrar låter sina barn syssla med en sport där det längre upp i åldrarna handlar om skaderisker med möjliga men för livet? Allt färre är en icke kvalificerad gissning.

Ishockeyn måste ta det här på större allvar än hittills. Straffskalorna mot "förövare" höjas markant och som SVT:s hockeyexpert Mikael Renberg sa häromsistens: "Se över armbågs- och axelskydd. De kanske är för stora och skyddar en själv men skadar motståndaren".

Annars är universallösningen en typisk tiotusenkronorsfråga – ingen har det givna svaret.

Vad vi kan konstatera är ändå att med fler timmar i gymmen och en ständig teknikutveckling på isen går spelet snabbare samtidigt som lagen rymmer fler och fler biffiga tungviktare.

Om både NHL–stjärnor och våra i dag svenska SHL–stjärnor förr hann se upp och vika undan när smällen var i antågande, säger det i dag bara pang!

På 10-15 år har spelet förändrats även med mindre utrymme för lirarna, vilket är en annan viktig aspekt.

En smått desillusionerad Kenta Nilsson, känd som Mr Magic, satt nyligen i Viasats NHL–studio och fann en ordinär match i Kanada tråkig. Finliret existerade inte.

Det kan bidra även till den svenska publikkrisen. Det går fort och är hårt, men finesserna hinns inte med längre vilket säkert bidrar till att folk i större utsträckning stannar hemma i stället för att ta sig till arenorna.