Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visst angick han mig den där mannen ...

Men visst angick han mig den där mannen, det är en lång historia, jag är inte färdig med den än, jag tar tag i den i olika hörn.

Annons

Klart är att lärda herrar inte gillar honom, han sätter all världslig överhet i fråga, också förståndets, han är dårarnas vän, dårskapens gud, han dricker vin med syndarna och…. ja det är en lång historia, jag är inte färdig med den än.

Personligt som recenserats av Tomas Larsson (tisdag) men som jag inte läst – fick mig att tänka på orden ovan av Elisabeth Hermodsson.

Boken Personligt består av ett antal vittnesbörd från kultureliten, i vilken välmotiverade besked för en ateistisk ståndpunkt ges.

Guds tystnad? Man kanske känner igen sig i PO Enqvist ( Ett annat liv) som menar att Frälsaren aldrig ”var hemma” när författaren som ung sökte honom.

Någon som framträder i Personligt kan vittna om samma erfarenhet eller brist på erfarenhet av Gud i kritiskt läge.

Teodicén brukar vara den viktigaste intellektuella prövostenen när man diskuterar den kärleksfulle Gudens tystnad och påstådda overksamhet.

kan man välja att stå kvar i tron (man tar en omväg runt det svåra, lyfter som Marin Luther på hatten och går förbi) eller så ger man allt på båten.

Man kanske sällar sig till filosofen Russel som menar att Gud har lämnat alltför få spår efter sig för att man skall kunna tro.

Varför inte den intellektuella eliten tror kan också bero på att man inte vill ge upp sin intellektuella frihet, tron anses vara klaustrofobisk, förutom att – vilket man menar – urkunderna är motsägelsefulla.

Men han (Jesus) sätter ju all världslig överhet i fråga…”också förståndet” skriver Elisabeth Hermodsson.

Den intellektuelle har svårt med ”dårskapens Gud – man stänger sig – man vill ju inte själv verka dåraktig, det är en ryggmärgsreaktion. Det kan vara ett tecken på högmod?

Nyhumanister – bland kultureliten – rastlösa antiteloger som vill göra upp med ”vidskepelsen” – kommer de att lyckas?

Knappast, trosbehovet är svårutplånligt därför att människan är en homo religiosus.

Behovet av tro fungerar som ett kommunicerande kärl: pressas vätskan tillbaka i ena skänkeln – stiger den i de andra.

Med andra ord: behovet av ”mål och mening för vår färd” söker sig andra vägar - men troligen inte ut i det som nyhumanisterna menar vara rationellt och rimligt i mening av ett slags livsåskådning grundad på en positivistisk kunskapssyn – vilket jag antar att de menar.

inte källflödet där – det är för torr mark.

Det är närhet och närvaro man behöver, och ”mål” och ”mening” . Det är de smärtpunkter och samtidigt erogena zoner i vårt väsens grund – utanför förnuftets sfär.

Det finns något annat som måste till för att beröra och tillfredsställa de så kallade ”andliga behoven”.

Vad säger erfarenheten – som vittne i ”rättegången” mot tron?

Författaren Verner Aspenström frågar varför den troendes upplevelser diskvalificeras som kunskapskälla?

Det finns ju en ”sky av vittnen” sedan årtusenden som meddelat sina erfarenheter av att någon eller något uppenbarar sig som en Närvaro, ger mod, kastar om värden, man rycks upp till medmänsklig verksamhet, glömmer sig själv för andra, både mål och mening skänks – fast det kan ta tid; det är ett växande.

Det kommer till en – och är inte en frukt av tänkande – långt ifrån enbart – utan snarare genom lyssnande.

Kristendomen (om det är den som avses) är ingen ideologi – utan en person.

Kan intellektuell hederlighet och tro på detta leva sida vid sida?

är ett möte eller kommer till vid detta möte kan tron leva vid sidan av förståndsmässigheten – liksom kärlek kan det.

Det finns erfarenhet och denna bör också i debatten accepteras som kunskapskälla. Förnuftsargumenten för en ateistisk ståndpunkt håller på att bli tjatiga.

Det som kallas ”tro” är något som skänks där källan går i dagen. Problemet är att källorna kanske är på väg att glömmas bort i vår tid – i det sekulariserade väst.

Att intellektuell hederlighet och tro kan leva sida vid sida visar exempelvis Dag Hammarskjöld som skriver:

Denna lilla dikt är skriven av en person med stor integritet och erkänd intellektuell redlighet och som drack ur den källa som sedan årtusenden är anvisad.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons