Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En konstnärsresa i arbetslinjens spår

/
  • I oktober 2006 utsåg den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) partikamraten Lena Adelsohn Liljeroth till kultur- och idrottsminister.

Annons

Begreppet arbetslinje kommer för evigt att förknippas med Fredrik Reinfeldt (M) och den tidigare alliansregeringen. Med förändringarna inom a-kassan blev det svårare att räkna in bidrag som en i det närmaste permanent del av försörjningen, samtidigt som vanliga löntagare fick mer kvar i plånboken.

Universitetsstudenter, som tidigare hade kunnat casha hem en skön slant sommartid, fick nu vackert söka sommarjobb. Och personer som hade vant sig vid att det räckte att ta ett halvt ansvar för försörjningen (eftersom det var lätt att "stämpla upp"), tvingades nu tänka om. Införandet av deltidsregeln i a-kassan 2008 innebar att deltidsarbetslösa, som tidigare hade fått stämpla i 300 dagar, nu endast fick göra det i högst 75 dagar.

Konstnärsnämndens färska rapport om kulturarbetarnas villkor vittnar om en dramatisk minskning av konstnärers a-kasseuttag. Rapporten kan tolkas på det gamla vanliga sättet – att det är synd om kulturarbetarna som borde få ännu mer offentliga medel – men det finns också en alternativ tolkning av utvecklingen under alliansåren.

Kartläggningen, som omfattar nära 29 000 av de totalt 35 000 konstnärer som var verksamma i Sverige år 2014, vittnar nämligen om stora förändringar inom konstnärsgruppen. Under en 10-årsperiod minskade andelen som fått arbetsmarknadsstöd, det vill säga a-kassa och ersättning för arbetsmarknadspolitiska utbildningar, från 30 till 12 procent. I befolkningen i stort var motsvarande minskning betydligt beskedligare – från 13 till 8 procent.

Genom att strama upp villkoren, och bland annat plocka bort möjligheten att använda en omställningsförsäkring som en mer eller mindre permanent del av försörjningen, lyckades man vända utvecklingen. År 2014 fanns det inga stora skillnader mellan konstnärer och övriga när det gällde andelen med olika former av transfereringar och bidrag.

Samtidigt har företagandet inom gruppen kulturarbetare ökat markant. År 2004 var 44 procent av konstnärerna företagare, men 2014 hade 60 procent deklarerat näringsverksamhet. Endast 34 procent hade dock inkomst av näringsverksamhet, vilket till stor del förklaras av att många gick med förlust.

Huruvida man ser utvecklingen mot mindre bidragsberoende som önskvärd eller inte, givet att kulturarbetarnas inkomster alltjämt är förhållandevis låga generellt sett, beror givetvis på ideologisk grundsyn.

Företagande kan i vissa fall vara en form av låglönearbete, som dessutom ger sämre trygghet än en vanlig anställning, men det kan samtidigt vara ett sätt att klara upp sin situation på egen hand.

Det går att tjäna stora pengar som konstnär, men som rapporten visar är inkomstspridningen stor. Utbildningspremien för konstnärerna, som är en högutbildad grupp i samhället, är också låg.

Alla lever inte gott och vissa får inte alls ihop ekonomin, men individen har alltid ett val. Ett alternativ för den som inte kan försörja sig inom sin favoritbransch är givetvis att byta bana. En annan möjlighet är att rikta om sin verksamhet så att den blir marknadsmässigt gångbar.

Som Konstnärsnämnden konstaterar beror det minskade bidragstagandet inte på att arbetsmarknaden för kulturarbetare skulle ha stärkts. Men samtidigt kan de kulturpolitiska frågorna kring arvoden, resursfördelning och konkurrenskraft rimligen inte ges svaret a-kassa.

Offentliga medel kommer troligtvis att spela av avgörande roll även fortsättningsvis, men arbetslinjens genomslag inom kultursektorn är välkommet.

Mer läsning

Annons