Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hotande fiasko i ”Asiens Schweiz”

/
  • En verklig fred i Afghanistan kan inte vinnas av aldrig så sofistikerade stridsflygplan, utan av vägarbetare, tunnelbyggare, elektriker och agronomer.

Det fanns en tid – för sådär ett halv­sekel sedan – då Afghanistan ibland kallades Asiens Schweiz. I dag kan det låta som ett cyniskt skämt, men helt stolligt var det faktiskt inte.

Annons

I Afghanistan fanns otaliga lämningar från uråldriga kulturer, väldiga bergsmassiv med hög och klar luft där turister skulle lapa i sig skönheten genom lyxhotellens panoramafönster. Här fanns också en stolt och gästfri befolkning som aldrig varit koloniserad och tog emot sina gäster med högburet huvud.

– två löst sammanhållna bergsnationer med etniskt splittrade befolkningar som klarat av att slå inkräktande arméer med hjälp av hemvärn som kände sina berg. Tre gånger försökte britterna erövra Afghanistan. I de två första fick de stryk, det tredje blev oavgjort tack vare tekniska framsteg som terrorbombningar från luften och giftgas. Då vanns den del av afghanernas land som Pakistan fick ärva i form av Nordvästra gränsprovinsen, i dag mest känt som laglöst tillhåll för Usama bin Ladin.

europeiska stormakter – från 2001 har USA tagit över rollen – försökt ändra om Afghanistan efter sina önskemål. Resultatet är förfärande. Under de 30 år med oavlåtliga krig som pågått sedan de åderförkalkade männen i Kreml skickade in sina soldater har Afghanistan säckat ihop socialt och ekonomiskt.

”Den lidande afghanska civilbefolkningen är bara en störande faktor, en vilsekommen bonde på ett schackbräde där kungar och drottningar jagar varandra och alla regler är upphävda.”Så skrev den danske författaren Carsten Jensen i en lysande och ohyggligt nedslående artikelserie om den danska militära insatsen i Afghanistan som Dagens Nyheter publicerade i januari.

På något märkligt sätt lyckas den svenska debatten om den militära satsningen i Afghanistan gå runt den beckmörka bild som långt fler än Carsten Jensen ger av utvecklingen i landet. Att talibanerna marscherar fram och de afghanska kvinnornas rättigheter smälter undan är illa nog. Men värst är nog den besvikelse och uppgivenhet som spridit sig i de breda afghanska folklagren efter den lättnad som följde på talibanregimens fall.

inte Irak: Det USA-drivna, men av världssamfundet sanktionerade anfallet mot talibanregimen, var ett nödvändigt drag i kampen mot den islamistiska terrorn. Och regimens snabba fall visade också på hur svagt folkligt stöd den hade.

Men sedan har det mesta gått snett.

”Vi gräver ett par brunnar, asfalterar ett stycke landsväg, slår afghanerna på axeln och önskar dem lycka och välgång innan vi går vidare och spenderar ett tio gånger större belopp på skjutvapen. Med mindre att vi gör det motsatta kommer tragedin aldrig att ta slut” konstaterar Carsten Jensen.

Det är huvudet på spiken: Om svenska politiker skulle göra sig mödan att prata med afghaner – även de med talibansympatier – så kommer de att märka en sak: Alla bönar om hjälp till landets infrastruktur.

bli ett fungerande land igen krävs en väldig insats på den civila sidan från de Natoländer som i dag finns på plats i Afghanistan. Den annars så kloke USA-presidenten Barack Obama verkar ännu inte riktigt ha insett att en verklig fred i Afghanistan inte kan vinnas av aldrig så sofistikerade stridsflygplan, utan av vägarbetare, tunnelbyggare, elektriker och agronomer.

Kanske kan hans svenska kollegor hjälpa honom en bit på traven mot denna insikt.

Mer läsning

Annons