Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inflyttare som ger framtidstro

/
  • Familjen Marti njuter av vintern i sitt nya hemland. I täten pappa Peter med Joa-J’aime och Noëh-En.Ki. I bakgrunden mamma Daisy, Sally-Ashley och Bibi-Ann.

Ett gott skratt förlänger livet. Och detsamma gäller nog en riktigt bra bild på människor som skrattar och ser ut att trivas ihop. Som Mathilde Oosterhoff och hennes grannar Hasse och Sonja Nilsson i byn Back, Kalls socken, som ÖP skrev om i tisdags.

Annons

Mathilde och hennes pojkvän Marrik Doorakkers är två av de hittills fjorton holländare och belgare som flyttat till Kallbygden tack vare en målmedveten satsning av Åre kommun, som anlitat en norsk firma för att rekrytera immigranter från Nordsjöländerna.

är i sig inget märkligt. Tiotusentals svenska pensionärer har bosatt sig längs spanska Solkusten, och Irland, som folk utvandrat från i 150 år, har det senaste decenniet blivit ett populärt land för polacker att flytta till. Men nybyggarna som bytt sanddynerna längs Nordsjön mot Åreskutan är nog strået vassare: Här är det ungt folk, ofta med barn, som flyttar till en alldeles ny miljö.

Dessutom verkar det vara jordnära människor med realistiska förväntningar på vad trakten kan erbjuda. De kör lastbil och mekar med bilar, de städar och driver pensionat. Inga lyxliv direkt, och många av oss hemmablinda undrar nog i vårt stilla sinne varför de flyttar hit. Standardmässigt är ju deras länder ifatt Sverige sedan ett bra tag.

verkar höra ihop med landskapet, naturen. När man som svensk läser att ”deras hus hade en hästhage på ena sidan och fabriksskorstenar och en motortrafikled på den andra” – ja, då ser man ju osökt Musse Piggs campingresa på julaftons-tv framför sig. Den som börjar vid en soptipp och går upp i de höga bergen.

Men roligare ändå är att flera av de intervjuade oberoende av varandra för fram länets invånare som en tungt vägande trivselfaktor. Man trivs inte bara med snö och ren luft utan också med surjämtar och svensk kultur. ”Vi kände oss mera hemma med folks sätt att vara här” säger Peter Marti, som är halvspanjor men ändå offrade alternativet Barcelona för pensionat Edhsgården i Kall.

Dessutom är de uppfordrande.

För ska vi kunna behålla våra immigranter och dessutom få dem att fungera som rekryterare av många fler landsmän till våra breddgrader – ja, då måste samhället fungera bättre än vad det gör i dag. Då får det bli slut på stolligheter som hemkunskapslektioner utan matvaror och poliser som beter sig som Kling och Klang.

Dessutom måste vi göra upp med vår vissna självbild. Och då funkar Tord Anderssons reportage från Back som ren egenterapi.

Mer läsning

Annons