Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Persson: Alla fel med skogspolitiken och hur vi kan ändra på det

Skogsstyrelsen sammanfattar det bäst på sin egen hemsida: "Skogsstyrelsens anslag för skydd av värdefulla skogar ökade med 100 miljoner kr under 2016 vilket resulterat i att såväl fler områden som större arealer har skyddats jämfört med tidigare år. Totalt skyddades 2618 hektar produktiv skogsmark."

Annons

Man kan också uttrycka det som att det är skog för 100 miljoner kronor som sätts på pottkanten och dömd till att aldrig ingå i det industriekonomiska kretsloppet. Men men. Inräknat i värdet är dessutom inte skogsägarens frivilliga avsättning, eller skydd som inte medför ersättning.

För den som har följt med i skogspolitiken de senaste åren är det uppenbart att socialiseringen av skog har gått för långt. Ifall styrkeförhållandet inte ändras mellan skogsägare och stat då kommer den ekonomiska aktiviteten och regionala utvecklingen här i Norrlands inland vara hotad. Det här är ett problem våra politiker snarast möjligt måste sätta sig ned och lösa ut. Det finns anledning att formulera en kravlista:

Första steget äratt införa en proportionalitetsprincip i skyddandet av skog.

Den som äger och arbetar i skogen måste kunna verka under långsiktiga och förutsebara villkor. Därför borde det finnas ett maxtak över hur mycket skog i ett län som får skyddas. Ett garanterat maxtak borde också finnas för den enskilda skogsägaren. Föreställer mig att ett maxtak ligger kring enstaka procent. På tal om proportionalitet så borde skogsägare kunna kräva en ekonomisk konsekvensbeskrivning (EKB) från Skogsstyrelsen/Länsstyrelsen när man fattar beslut om skyddsåtgärder. Proportionalitetsprincipen behövs för att garantera att skogens produktionsmål behålls och att konkurrenskraften i skogsbruket är kvar. Frivilliga avsättningar av skogsmark ska självfallet räknas in i maxtaket. Det skulle dessutom ge Skogsstyrelsens nya satsning Komet viss relevans ur produktionssynpunkt. Lyckas vi landa i en proportionalitetsprincip i skogspolitiken då är mycket vunnet för den enskilde skogsägaren.

Nästa steg är en rättviseprincip. Om skogen socialiseras, det vill säga skyddas genom den buffé av skyddsmetoder som finns i dag; nyckelbiotop, naturreservat, artskydd och så vidare, då ska beslutet gå att överklaga och efter socialisering ska skogsägaren garanteras en rimlig ersättning. Statliga kryphål, godtycke och rättsosäkerhet måste bort. Det är ren hygienfråga i ett demokratiskt land. Statens nuvarande styrkeposition över enskilda skogsägare är destruktiv.

Därför måste villkoren också omfattas av en tydlighetsprincip.

I dag finns ett allt för stort utrymme för tolkning av de olika skyddsformerna och dess omfattning. Artskyddsförordningen och nyckelbiotoper är klockrena exempel på långtgående tolkningsutrymme. Vad är en nyckelbiotop och hur ska den få användas? I dag är den mycket svår att motbevisa som enskild markägare. Om nyckelbiotoper över huvud taget ska finnas kvar då ska den omfatta en begränsad yta, typ hänsynsruta och kräva starkare motiv än i dag. Detsamma gäller artskyddsförordningen som måste tydliggöras och regleras. Om hälften vore verklighet är mycket vunnet.

Mer läsning

Annons