Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oksanen: Den stora tågkraschen i riksdagen kan leda till en statsminister ni inte kan gissa på förhand

När filmen var ny och en snabbt växande industri så uppstod det en marknad för spektakulära dokumentära filmer. En genre var tågkraschen, väldigt få människor hade i filmens barndom sett en tågkollision med sina egna ögon.

Annons
Det här är en ledartext av Patrik Oksanen som är politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning (c).

Driftiga filmmakare och kommersiella producenter insåg snabbt att de kunde tjäna stora pengar världen över med att göra dramatiska filmer.

Så sagt och gjort. Filmkamerorna riggades. Tågen körde mot varandra. Biopubliken fick sitt lystmäte på sensation när kollisionen var ett faktum. Känslan att veta vad som kommer att ske, inte kunna göra något åt det och bara vänta på den oundvikliga smällen är något som alltid fascinerat den berättande människan.

Ett sådant tillfälle som finns att beskåda på Youtube är från California State Fair 1913, där en av huvudattraktionerna var just två tåg som kolliderade.

Det är till den här genren dokumentärfilmer från den rörliga bildens barndom som tankarna har farit senaste veckan när det gäller svensk politik och regeringsbildningen.

I ett lok sitter Alliansen, i den andra Stefan Löfvens rödgröna gäng och slänger in Fridolins kolbit för att få upp ångan. Och för att fullfölja liknelsen så finns det ett tredje tåg som tutar vilt ”Segra eller dö” med Mattias Karlsson och Jimmie ”Give them hell” Åkesson.

Och det kommer att bli en tågkrasch. Det finns ingen synlig lösning på regeringsfrågan under september månad. Först måste de här tre tågen krascha. Rök, damm och vrakdelar måste lägga sig.

Sedan kan vi sortera ut en regering, kanske, ur spillrorna.

Skärmdump från Youtube ur en av tågkraschfilmerna.

Det här kommer nu att ske.

Måndag 24:e september väljer den nyvalda riksdagen en talman. Det blir en moderat talman som genom stöd från SD kan tillträda. SD-stödet kostar inget den här gången, men blir en påminnelse till Alliansen om beroendet. Det ligger också i SD:s intresse att skynda på regeringen Löfvens fall med hjälp av en moderat talman.

Den nyvalde talmannen skulle teoretiskt kunna utlysa en omröstning för att avsätta Löfven redan på morgonen den 25:e, men eftersom Kungen ska komma och öppna riksmötet så skjuts det troligen till den 26:e.

Med Löfven avsatt sonderar talmannen terrängen. Ulf Kristersson och Alliansen vill bilda regering, och erbjuder återigen socialdemokraterna till samtal. Socialdemokraterna nobbar igen, eftersom man inte vill vara ”ett stödparti” till Alliansen.

Just det har Centerpartiets Annie Lööf varit extremt tydlig med att det inte kommer att hända.

Istället vill Socialdemokraterna att andra ska ”ta ansvar”, läs att Centerpartiet och Liberalerna ska möjliggöra en fortsatt statsministerpost för Löfven. Just det har Centerpartiets Annie Lööf varit extremt tydlig med att det inte kommer att hända.

Kristersson har då två val när Löfven nobbar. Antingen meddelar han talmannen att det inte finns förutsättningar att bilda en Alliansregering som kan få igenom en budget, eller så synar han Sverigedemokraterna.

Det är då ”Segra eller dö”-Karlsson och ”Give them hell”-Åkesson fullföljer sitt löfte att inte släppa fram en regering man inte förhandlat med. Löfven och de rödgröna som är bittra för förra rundan röstar också nej. Därmed faller Alliansalternativet, som ändå skulle haft hopplöst svårt att få igenom en budget utan socialdemokraternas hjälp eller utan stöd från SD.

Stefan Löfven (S) är på väg ut. Men vad kommer istället? Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter ett par tågkrascher är alltså regeringsbildningen fortfarande inte löst. I andra rundan försöker Stefan Löfven bilda en minoritetsregering med bara socialdemokrater i hopp om att Centerpartiet och Liberalerna ska vika ned sig och lägga ned rösterna i statsministeromröstningen. Även om L skickat signaler som kan kanske tolkas att man kanske skulle vara beredd att göra det så släpps inte Löfven igenom för att C, M, KD och SD röstar nej.

Vi är då framme i tredje talmansrundan. Det är här det avgörs, även om det finns en fjärde runda att ta till.

Ett alternativ är att Moderaterna bildar en enpartiregering, kanske en tvåpartiregering med KD. I statsministeromröstningen lägger SD då ned sina röster, kanske tillsammans med C och L. Med negativ parlamentarism räcker det med att inte ha en majoritet emot sig för att tillträda. Den regeringen skulle kunna orientera sig om SD:s politik och krydda budgeten så att SD inte med bevarat ansikte kan rösta med S-budgeten. Samtidigt har det här regeringsalternativet budgetsamarbete med C och L.

Ulf Kristersson (M) är Sveriges nästa statsminister om Loket Löfven eller Ångtåget-give them hell Åkesson viker ned sig. Foto: Johan Nilsson / TT

Men hela den här kalkylen bygger på att de rödgröna inte lägger en gemensam budget. Sker det måste även SD rösta för M-budgeten. Vilket får kriskonsekvenser inom både M och i relation till C och L. Det finns en betydande grupp tysta moderater som absolut inte kan tänka sig ett SD-samarbete, M skulle riskera ett väljar-exodus och ha en hopplös svekdebatt att hantera i nästa valrörelse, oavsett om det sker i ett extraval eller 2022.

Partiets två tunga löften gör att man redan valt, Löfven ska bytas ut och Alliansen hållas ihop.

Det andra alternativet är att statsministern hämtas från ett litet mittenparti när Kristersson och Löfven blockerat varandra gång efter gång.

Många spekulerar om Annie Lööf och Centerpartiet, men i Centerpartiets långsiktiga strategi ingår inte i att bli slagpåse i en hopplös regeringssituation. Partiets två tunga löften gör att man redan valt, Löfven ska bytas ut och Alliansen hållas ihop.

Centerpartiet anser sig också vara för litet för att sätta sig i en statsministerposition. Att regera i koalition med socialdemokraterna är också en garanti att bli marginaliserade till nästa val. Det är dessutom det valet som har varit Annie Lööfs målbild ända sedan Centerstämman i Åre 2011. Dessutom vill inte Centerpartiet gå till historien som ansvariga för Alliansen sammanbrott. Därför blir det inte en C-ledd regering med S och L. Annie Lööf blir inte statsminister 2018 för att ha dörren öppen 2022.

Den som har en annan bevekelsegrund och logik i detta är Jan Björklund (L). Liberalerna skulle i det här läget kunna komma att ta chansen att leda landet, men själv och inte i koalition med S och MP.

Det är Björklunds chans att bli historisk trots att riksdagens nästa minsta parti inte är något stabilt underlag för ett styre. För att en sådan regering ska kunna fungera och få igenom en budget så ingår både S och M i budgetöverenskommelsen. Det ger de stora partierna inflytande, motståndaren får inte statsministerposten och man slipper regeringsansvaret i ett låst läge.

Inte Annie Lööf (c), men väl Jan Björklund (L) kan bli svaret om nästa statsminister.  Foto: Stina Stjernkvist / TT /

All övrig politik får förhandlas genom riksdagens partier, på samma sätt som i Europaparlamentet, och själva regeringen skulle kunna vara en slimmad ministär på under 20 ministrar. Karaktären skulle kunna vara experttung, kryddad med äldre erfarna profiler från S och M som sitter på ett opolitiskt mandat.

En sådan lösning skulle lösgöra parlamentariska låsningar och kunna tackla en del stora strukturfrågor som svensk politik behöver lösa. Dessutom kan de allra flesta anse att vallöftena har hållits, Löfven har bytts ut medan SD inte får vågmästarroll i svensk politik.

Oortodox lösning, visst. Realistiskt eller inte? Efter ett par tågkollisioner kan allt hända bland spillror och vrak. Det gäller även sånt som inte någon klok människa idag kan tro på.

Men det kan lika gärna fortsätta med krascher så att vi krockar oss fram till ett extraval.

Nu är det bara att invänta de första krascherna. Vi ser loken. Vi ser spåren. Vi vet att det kommer att ske.

Mer läsning

Annons