Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se bortom Jane Doe-huset – Östersund behöver en levande stadskärna

Annons

Ska Jane Doe-huset och hörnhuset vid Hamngatan bevaras som byggnadsminnen, eller bör de två husen på Prästgatan jämnas med marken? Bör byggnadshistoriskt värdefulla huskropparna få stå kvar, även om ägaren vill bygga nytt och även om en rivning möjliggör ekonomisk utveckling och tillväxt?

Än står Jane Doe-husets kvar. Foto: Ingmar Reslegård

Målkonflikten mellan bevarande och andra värden återfinns i många städer, och någon total harmoni kan sällan uppnås. I Umeå har stadsplaneringen kantats av omfattande motstånd från en stridbar förening för byggnadskultur, men också från en högljudd kulturvänster som ogillar "kapitalistisk exploatering" och misstror näringslivsvänliga politiker i största allmänhet.

Sådana attityder kan man kosta på sig i en stad med stadig tillväxt, men inte i alla kommuner. På platser där varje satsning välkomnas som en skänk från ovan, har sådana organiserade motkrafter saknats. Förändringens vind har fått blåsa obehindrat och efterklokheten (om man nu kan tala om en sådan) har infunnit sig först senare.

Under torsdagen sände P1 Kultur ett inslag om "Ting1", även känt som legohuset, i Örnsköldsvik. Byggnaden har blivit korad till Ångermanlands fulaste hus, men kommunpolitikerna ville – som så ofta – se utveckling och beslutet föregicks inte av några stora protester. Men nu står det alltså där, ovanpå ett befintligt och k-märkt hus. Högt, skrikigt och enligt kritikerna alltså också osedvanligt fult.

I Östersund borde centrumkärnans omdaning inte få ske utan reflektion. Om Östersund ska vara en attraktiv stad både i dag och i framtiden gäller det att prioritera och göra pragmatiska avvägningar, så att medborgarnas behov tillvaratas.

Men hur gör man det? Frågor av detta slag är komplexa och rymmer en tydlig ideologisk dimension, för hur tungt ska äganderätten få väga och vem företräder egentligen allmänintresset i sammanhanget?

Som ÖP har rapporterat säger länsstyrelsen nu nej till rivning av de två husen på Prästgatan. Husen utgör en alltför viktig del av en äldre stadsmiljö för att kunna rivas, anser statens förlängda arm i Jämtland, medan kommunen är av motsatt uppfattning.

De låsningar som har uppstått kan ses som ett hinder, men de kan också välkomnas som ett tillfälle för diskussion och förankring. Den chansen borde kommunpolitikerna ta, för frågan behöver uppenbarligen ventileras ytterligare. Därom vittnar de protester som har ackompanjerat rivningsplanerna.

Östersund är inte en avkrok utan ett regionalt centrum, som bör ha en i grunden välkomnande inställning till de som vill satsa kapital i sin bygd. Ett borttynande centrum, där näringsidkare får svårt att få affärerna att gå ihop, skulle utan tvekan påverkar attraktiviteten negativt.

En politik för att hela kommunen ska leva måste givetvis omfatta även centrum och det myllrande liv som där pågår. Externa handelscentra, i kombination med beslut som hindrar lokala entreprenörer som vill satsa, kan steg för steg dränera Östersunds centrum på butiker och besökare. Är det verkligen klokt att driva på en sådan utveckling ytterligare? Frågan är tillspetsad, men den måste ställas.

Det går att hysa all respekt för synpunkten att Jane Doe-huset och hörnhuset vid Hamngatan måste få finnas kvar, men det gäller samtidigt att inte blunda för de hot och möjligheter som ligger i den andra vågskålen.

Besluten om stadsplaneringen i Östersund må vara svåra, men de måste få fattas lokalt och i enlighet med Östersundsbornas behov, vilket inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som vad tillfälliga proteststormar kräver. Ett generellt problem i Sverige är trots allt att det byggs alldeles för lite och förhalas för mycket.

Mer läsning

Annons