Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige är snart ett land där anonyma fonder har ersatt aktiva ägare

Det var entreprenören Dan Olofsson som uttryckte det bäst:
– Med den vänsterpolitik regeringen driver tycks ägare till välfärdsföretag vara rättslösa villebråd. De ska bara acceptera att värdet på deras yrkesmässiga livsverk elimineras utan någon kompensation.
Citatet kommer från en debattartikel i Sydsvenskan, där Olofsson redogör för sin kritik gentemot Reepalus utredning om en vinstbegränsning för välfärdsföretag.

Annons

Egentligen är det tragiskt att det är så lätt för en svensk regering att presentera så långtgående och företagsfientliga förslag. Detta i ett land som varken tvingats böja sig för feodalism eller kommunism. Trots det är äganderätten inte en helig ko i svensk politik. Det är alldeles för enkelt att höja skatter, införa regleringar och bestämma vad ägare ska göra med sin egendom. Så även välfärdsföretag. Tvärtom är det den som presenterar förslag på skattesänkningar eller avregleringar som möts av kritiska frågor.

MALMÖ 2007-12-03  Entreprenören Dan Olofsson med Ilmar Reepalu (S) i bakgrunden.

Frågan är vilken typ av samhällsekonomi som slutligen formas efter de små stegens tyranni? Efter fortsatta mandatperioder med rödgrönt styre och fler av Reepalus utredningar och Anderssons budgetpropositioner: Vem är beredd att arbeta aktivt med sitt kapital (som förhoppningsvis finns kvar), antingen genom att starta ett eget företag eller gå in som finansiär i ett annat nystartade företag? Frågan är relevant eftersom fyra av fem nya jobb skapas i små- och medelstora företag. Trots det bedrivs en ekonomisk politik som minskar viljan och lönsamheten att investera kapital i ett aktivt ägande framför ett inaktivt ägande.

Alternativet att inte arbeta aktivt med sitt kapital framstår nämligen som allt mer attraktivt.

Alternativet att inte arbeta aktivt med sitt kapital framstår nämligen som allt mer attraktivt. Övertid ger aktier en avkastning omkring 6-11 procent per år. Det kräver givetvis att den som investerar i aktier följer med i aktiehandeln, men ansträngningen är knappast jämförbar med att starta ett företag. Trots det kan aktier vara en ansträngning som avskräcker för vissa, tack vare riskprofil och kunskapströskel. Då har vi fonder som innebär ett i princip minimalt åtagande men med en något mindre avkastning, ungefär 5-7 procent per år. Absolut minsta ansträngningen är att starta upp ett sparkonto med (provocerande) låg ränta, men till och med det beslutet är mer ekonomiskt rationellt än om man startar ett välfärdsföretag ifall regeringens vinstbegränsning går igenom. Varför ska sjuksköterskan som arbetar i den offentliga omsorgen ta steget – en ekonomisk risk som i värsta fall kan försätta henne i privat konkurrs, utveckla en egen verksamhet i välfärden, komma på nya innovationer i hur arbetet bäst bedrivs och äldre blir bemötta när hennes pengar bättre förvaltas i ett storbolag, genom en fond? När är vi vid den punkten då en styrelseordförande för ett svenskt bolag snart inte har några aktieägare att se i ögonen då samtliga göms bakom fonders ombud? Vad gör vi då?

Utvecklingen är givetvis absurd, men snart där den dagen då människor med kapital gör bedömningen att deras pengar bättre placeras genom ett inaktivt ägande framför ett aktivt ägande med riktiga entreprenörer. Missförstå mig rätt. Sverige behöver sina fondsparare och näringslivet behöver deras investeringar. Men vad skulle Sverige vara utan riktiga entreprenörer och en kultur av aktivt ägande?

Mer läsning

Annons